Marias Memoarer - resor, foto, livet

Ovan till höger står jag i något som har formen av en kista. Detta ska påminna om att när vi är döda hamnar vi alla i samma jord, så det är nu man ska fundera kring vad för sorts liv man vill leva och hurudan person man vill vara. Vad är viktigt på riktigt? Vem bryr sig om status i slutändan? Om man inte använder denna status till att göra gott för omvärlden förstås, men det gör ju människor med makt sällan.

Klostrets innergård med vackra blommande träd och annan växtlighet. Nedan till vänster ser man ingången till den underjordiska Bunakällan.

Längs med vägen hittar man några försäljare som säljer bl.a. juice och andra produkter av lokala frukter.

Vy över Neretvafloden och en moské en bit längre ner.

Genom gator med försäljare som försöker truga på oss souvenirer. En liten hund sitter och vaktar ett av souvenirstånden.

 

Eftersom vi hade en stund över efter denna promenad slog vi oss ner på ett café för att dricka något svalkande. Det var här som mitt italienska sällskap insåg att mannen hade blivit av med sin plånbok där alla hans viktiga dokument finns. De letar febrilt och inser att nu får de börja leta. Mannen beger sig tillbaka hela vägen som vi tidigare promenerat medans vi väntar på cafét, de visste så mycket som att han senast plockat fram sin plånbok när de köpte granatäpplejuice nära vandringens början, så den kunde eventuellt ligga någonstans där. En lite olustig känsla lägrade sig, det är ju oerhört trist när sådana saker känner och man kan ju inte låta bli att känna medlidande. Han kommer tillbaka, tomhänt. Nu hade även vår guide dykt upp för att hämta oss, så han började ringa polisen, ambassader m.m. och hjälpa till med sökandet, fortfarande utan resultat. Kvinnan bad mig om ursäkt många gånger fast jag försökte förklara att all väntan inte alls var något besvär för mig, det är ju inte jag som blivit av med värdefulla saker och jag hade då verkligen inte bråttom någonstans. Jag tyckte ju bara så oerhört synd om dem och höll tummarna hårt för att de skulle återfinna plånboken. Vi blev småningom tvungna att fortsätta vår tur för att inte missa den sista besökspunkten och det viktigaste hade ju blivit gjort - händelsen var polisanmäld och betalkorten hade spärrats, resten går att lösa senare. Föreställ er sen glädjeruset i bilen när vi kort därpå fick ett telefonsamtal om att någon fört plånboken till en restaurang i Pocitelj. Jag undrar om jag inte kände mig nästan lika lättad som det italienska paret. Kvinnan bad fortfarande om ursäkt för allt besvär och jag fortsatte att försäkra henne om att jag bara är så tacksam för att allt ordnade sig. Pengarna fanns ju inte kvar i plånboken, men allt annat av värde var tack och lov orört. 

 

På väldigt gott humör körde vi så vidare till en av Bosniens kanske allra mest kända sevärdheter, de berömda vattenfallen.