Marias Memoarer - resor, foto, livet

Jag funderade häromdagen kring saker som är bra med sociala medier, till skillnad på allt det dåliga och alla problem som det är mycket fokus på. Jag anser ju att alla vuxna människor sist och slutligen har eget ansvar vad gäller prioritering och att kunna sortera bort allt det som man inte vill ha i sina sociala medier. Vad gäller ungdomar som kanske inte kan tänka riktigt som ansvarstagande vuxna så är det långt en fostringsfråga och gränssättande. Nå hur som helst, jag tänkte nu lista både bra och dåliga saker med sociala medier, helt ur min egen synvinkel.

 

Och så vill jag såklart veta:

 

 

Kontakten med vänner som bor långt bort, härliga människor man träffat på resor, släktingar och andra som man på något sätt vill ha i sitt liv som man träffar sällan eller aldrig i verkliga livet.

 

Jag tycker det är så fantastiskt roligt att dela med mig av framför allt mina resor och inspirera och tipsa andra. Det känns som att något skulle saknas, ja nästan lite själviskt, om jag bara höll mina erfarenheter och upplevelser för mig själv.

 

Jag försöker i mån av möjlighet göra någon form av uppdatering på Facebook dagligen när jag är på resa. Bättre nattsömn för mamma och pappa, och andra som gärna vill se att jag fortfarande lever - istället för att skicka privat meddelande åt alla. Detta kan dessutom kombineras med punkt nr 2 - att jag lägger upp en bild på något trevligt jag sett eller gjort under dagen. Alternativt kan man skapa en chattgrupp med de personer som man vill uppdatera under sin resa, ifall man vill vara mer privat. På tal om detta tema vill jag tipsa om ett härligt instakonto som heter @momimfine (Mom I'm fine). Det där med oroliga mammor tror jag många känner igen sig i.

Möjligheterna till inspiration är ju oändliga på t.ex. Instagram, vad gäller exempelvis resor eller kreativa hobbyn. Kanske lite för oändliga ibland, men jag har fått otaliga resetips genom detta medium. För att inte tala om bloggar förstås.

Nu är det ju inte så att man bara kan luta sig tillbaka och låta samarbetsförslagen strömma in till sin e-post. Visst, ibland blir jag kontaktad först, men vill jag sträva efter några egentliga inkomster via sociala medier så måste jag naturligtvis jobba därefter. Vilket jag inte orkar göra så ofta då jag samtidigt har ett heltidsjobb. Men en extra slant till resekassan nu som då eller betalning i form av produkter (som man verkligen vill ha och behöver) är ju helt klart en fördel med att blogga och instagramma. Så länge det inte känns som en stressfaktor - för det vill jag sist och slutligen inte att mitt bloggande ska bli. Det ska framför allt vara roligt!

 

 

 

Ibland måste jag prioritera bort vissa saker, för sociala medier får ju inte vara på bekostnad av att umgås med nära och kära, utföra viktiga vardagssysslor eller att varva ner. Märker jag att det tar för mycket så betyder det att jag ska låta Instagram vara ett par dagar, eller spara bloggandet till en annan dag. Det är därför jag inte bloggar varje dag.

 

Det kan kännas lite oroväckande hur vi blir alltmer övervakade genom internetanvändandet och sociala medier. Hur långt kommer detta att dras? Just nu anklagas Huawei (mitt favoritmärke vad gäller smartphones) för spionage, som om Google är bättre på den fronten?? Min förra telefon fick för sig att tjuvlyssna på min konversation med en vän i Israel, och snappade upp vissa ord varpå en röst plötsligt började berätta fakta om saken jag nämnt (låt oss säga t.ex. orange juice). Min telefon sa inte ett knyst igen efter att jag sa åt den att den skulle sluta stalka mig... Och det har enbart hänt i Israel, den där ena dagen.

 

Som yngre utvecklade jag något av ett spelberoende - närmaste bestämt Facebookspel som t.ex. Farmville. Alltså absolut inget pengarelaterat, utan det tog helt enkelt upp onödigt mycket av min tid (lite samma som punkt nr.1). Så en dag bestämde jag mig för att det fick räcka och att jag aldrig mer spelar dessa Facebookspel. Dessa typer av spel är sist och slutligen bara så onödigt och saknar mervärde!

 

 

Jag kan bli så väldigt matt av hätska diskussioner på sociala medier där folk inte tar hänsyn till andras åsikter utan istället dumförklarar och beter sig som i en sandlåda. Detta är en riktig energitjuv som jag blivit något bättre på att undvika. Ibland händer det att jag kommenterar i alla fall, men för det mesta är det bäst för en själv att bara låtsas som att man aldrig såg det och så scrollar man vidare. Det är inte mitt ansvar att medla bland människor som inte vet hur man diskuterar på ett vettigt sätt.

 

Det är helt otroligt hur vissa människor tycks tro att allt som står på nätet stämmer. Många bara delar skräp utan minsta källkritik. Ett väldigt effektivt verktyg för framför allt populisterna och andra som vill utnyttja människor.

 

 

Sist och slutligen tycker jag de positiva aspekterna väger tyngre än de negativa, bara man lär sig vad som är värt att lägga ner sin energi på, och sortera bort det som påverkar en negativt. Utan att stänga in sig i en rosaskimrande bubbla, förstås.

 

Det känns svårt för de flesta av oss att vara hållbara på alla plan, och säkert fallerar både du och jag på många olika fronter. Men på vissa punkter är det lättare att göra rätt för sig än på andra, och jag känner att snittblommor är en sådan sak. Dels så känns det inte särskilt nödvändigt att ha färska tulpaner eller rosor hemma var och varannan vecka, men jag förstår ju mycket väl att det lockar med en härlig bukett när våren närmar sig. 

 

Jag är medveten om att jag antagligen inte kommer att kunna motstå det helt i år heller, men i år tänker jag se till att jag enbart köper inhemska snittblommor istället för det där billiga importerade knippet. Jag har efter lite research fått intryck av att det egentligen odlas en hel del snittulpan och andra vårblommor i Finland, men själva lökarna är däremot oftast importerade. Varifrån lökarna isåfall oftast kommer har jag inte riktigt på klart. Snittrosor däremot odlas knappt längre i vårt land, så det är kanske framför allt de man ska se upp efter. Man får väldigt gärna tipsa mig om man känner till en odlare som både odlar blommorna och driver upp lökarna inom Finlands gränser, det måste ju rimligtvis vara det mest hållbara alternativet.

 

Snittblommor tycker jag oavsett ska vara en lyxvara som man konsumerar sparsamt. Det betyder ju inte att man inte kan ha blommor och annat fint i vasen regelbundet, för det finns ju så mycket härligt som växer i vår egna natur! Och jag tror faktiskt inte att det finns några andra blommor som gör mig så glad, som de man plockat själv.

 

På sommaren är naturen och trädgården full av härliga blommor som väntar på att få plockas. Se upp med fridlysta arter förstås. På sensommaren kan man besöka närmsta solrosfält och köpa hem några stycken, eller ta in vackra rönnbärskvistar.

 

På hösten är det vackert med lite ljung från skogen, och till julen och under vintern passar det fint med lite grankvistar. Se upp så du inte plockar klockljung som är fridlyst, men vanlig ljung ska gå bra. I höstas besökte jag en skördemarknad i byn där det bl.a. såldes torkade buketter av japansk lykta - de håller sig fina hur länge som helst då de inte vissnar!

Till våren tar jag gärna in äppel- eller körsbärskvistar ifall jag får tag i det - de som har fruktträd behöver ju hur som helst beskära träden nu som då. Så vackert när de slår ut i blom! Och såklart klassiskt ris till påsken.

 

För två år sedan träffade jag pastorn Jessy från Zambia. Han hjälper Barnmissionen att dela ut getter till de allra fattigaste familjerna. Jag frågade Jessy hur jag skulle förklara för Vöråborna vad ett getpar betyder för mottagaren. Jag minns att han tittade länge på mig och sade sedan tveksamt..: "Jaa, nog har ni det bra i Finland om ni inte förstår betydelsen av getter. Då du inte har nånting, men många munnar att mätta, då är det en lottovinst att bli tilldelad ett getpar." - Citerat av Birgitta Björk som bor i mina trakter (via hennes handarbetsaffär i Vörå kan man köpa just getter till fattiga familjer)

 

Med denna beskrivande och tankeväckande historia inleder jag dagens lucka, som på Luciadagen får handla om goda gärningar och välgörenhet. Lucia sägs ju själv ha varit givmild mot fattiga människor så jag känner att det är ett passande tema för dagen. Precis som med det där med hållbarhet och ångest som jag bloggade om för ett par dagar sen, så upplever jag att folk även kan känna att en liten slant till välgörenhet väl inte kan rädda världen. Nej, det gör den väl inte, men den kan rädda en eller flera människor, och tillsammans kan vi rädda och hjälpa väldigt många. Speciellt citatet ovan påminde mig om att även om en get kanske inte betyder något för mig, så kan den betyda allt för en annan.

 

Välgörenhet finns det en hel uppsjö av, så vad ska man välja? Var och en får tänka efter själv vilken hjärtefråga som ligger en närmast - kanske det är barns välbefinnande, hemlösa, mentalvård, djurens rätt, svältande människor i utvecklingsländer, cancerforskning eller bevarandet av miljön. 

 

Om man inte själv har tillräckligt med pengar över, så finns det ju faktiskt också andra sätt att hjälpa medmänniskor och göra goda gärningar, som inte behöver kosta något annat än lite av din tid. Hjälp någon att bära matkassarna och hålla upp dörren, skänk saker du inte behöver själv till Hoppets Stjärna eller Röda Korset, fråga någon hur hen mår och verkligen mena det, stå upp för någon som blir felbehandlad eller mobbad, volontärjobba, ge ett vänligt leende till den som sitter i kassan. Även små saker kan skapa en kedjereaktion och dess effekter kanske kan sträcka sig längre än man tror.