Såsom flera andra resebloggare så känner även jag mig manad att fundera ut mina mest avlägsna destinationer vad gäller väderstrecken. Alltså den östligaste, västligaste, nordligaste och sydligaste platsen jag besökt. Jag tror det var Halloj Världen! som startade denna bloggtrend, och som Inger skriver kan detta med öst och väst ju bli lite luddigt. Det som är väst för mig kan vara öst för någon annan. Det beror på vilken plats man utgår från och vartåt man ska. Enklast känns väl ändå att utgå från den världskarta vi är vana att se.

 

Cape Byron vid Byron Bay är inte bara min östligaste destination - det är även fastlandsaustraliens östligaste plats. Man når dit via en vacker kustvandring och där hittar man även den vita fyren som borde vara känd för de flesta som någon gång rest östkusten.

 

 

Ön Madeira ligger bara snäppet längre västerut än Teneriffa. Faktiskt så har jag inte varit på andra sidan Atlanten ännu. Jag reste till Madeira när jag var i tonåren tillsammans med mamma och några andra släktingar. Exakt vilka platser vi besökte där kan jag inte längre minnas, men vi var på busstur upp i bergen och längs med kusten så platsen på bilden nedan hör därmed till de västligaste jag befunnit mig på hittills.

 

 

Min sydligaste plats finns på Tasmanien, en ö söderom Australiens fastland. Den sydligaste platsen jag besökte på den ön borde vara Tasman Peninsula med sin vackra, klippiga kustlinje. En landmassa som, liksom fastlandet, en gång suttit ihop med Antarktis.

 

 

Som vuxen har jag inte varit i fjällen, även om jag drömmer lite om att utforska Lappland. Men som riktigt liten var vi på skidsemester med familjen några gånger. Jag var så pass liten att jag fick lov att fråga mamma om exakt vart vi har rest. Så tydligen är den nordligaste plats jag befunnit mig på hittills Hemavan i Sverige. Men det kommer jag ju inte riktigt ihåg.