Marias Memoarer - resor, foto, livet

Som i alla balkanländer finns det även här katter som jag antar är delvis hemlösa. Mor och avkommor både på bilden ovan och nedan kan man ana sig till. Speciellt den ovan, lika som bär! Men charmiga är de oavsett, och jag såg tack och lov inga katter som såg ut att direkt lida, så kanske ortsborna är rätt så bra på att förse de små liven med mat och vatten. Kattmamman nedan såg möjligtvis lite sliten ut, det är ju inte alltid lätt att vara en mor.

Det finns åtminstone ett par såna här Don´t Forget-stenar i staden, till minne av kriget och förstörelse av bron. Det ska även finnas en inskription någonstans som lyder "Don’t forget but forgive forever". Väldigt fint och fredsbejakande tycker jag.

Det sägs att 95% av staden låg i ruiner efter kriget. Inte undra på att man ännu inte haft möjlighet att bygga upp hela staden på nytt.

 

Jag har förstått att detta krig gav upphov till över två miljoner flyktingar. Av guiden jag umgicks med en dag fick jag veta att Italien (och kanske även andra länder?) tog emot krigsbarn som placerades i fosterfamiljer under krigets gång, precis så som man i tiderna skickade finländska barn till Sverige som fick bo hos svenska familjer tills situationen i hemlandet var tryggt igen. Faktiskt så visade det sig att det italienska par som också var med på den guidade turen hörde till dem som tagit emot barn från Bosnien. En del av deras resa de gjorde nu var för att hälsa på den nu vuxna kvinnan som alltid velat hålla kontakt med sina fosterföräldrar även efter att hon kunde åka hem till sin egna familj. En så vacker historia. De tyckte det var fint att höra att ett likadant system även funnit mellan Finland och Sverige. Guiden sa det aldrig själv, men eftersom han själv bott i Italien så länge att han fått dubbelt medborgarskap så började jag i efterhand undra om inte han också från början varit ett krigsbarn i Italien. Det är så mycket som jag borde ha frågat honom, men inte tänkte på just då när jag hade chansen...

En massa gravar, alla som är begravda här dog 1994. I bakgrunden en bombskadad byggnad och på bilden till höger en moské med skotthål.

 

Fattigdomen och arbetslösheten är också ett problem i Bosnien. Det ser man dels på en del av människorna (ofta barn) som tigger och söker mat i sopcontainrar men även på det faktum att det fortfarande står kvar så många husruiner och skadade husfasader från kriget som det inte finns resurser till att återuppbygga. Det är säkert svårt för folket att hela ordentligt när man i vardagen och i sina omgivningar ständigt påminns om det som varit. Kanske folk klarar sig lite bättre ekonomiskt  i Mostar som antagligen har rätt så bra intäkter från turismen under högsäsong. Under lågsäsong måste det ändå vara lite svårare, sommarhalvårets intäkter kanske ska räcka under hela året och har man tur kanske man hittar något tillfälligt att syssla med under vintern? Speciellt bland unga vuxna är arbetslösheten hög, det råder en sorts initiativlöshet och handlingsförlamning bland många, på grund av uppgivenhet kan jag tänka mig. Men visst träffade jag även på dem som skapat sig sina egna jobb, t.ex. min guide som tillika är manager för företaget.

Utanför moskén stannar jag och pratar en stund med ett par väldigt trevliga män i ungefär min ålder. De tyckte det var ett roligt sammanträffande att jag var från Finland, för de hade någon dag tidigare diskuterat hur finländarna så modigt kämpat mot Ryssland i tiderna. En av killarna har ett litet souvenirstånd på moskéns innergård och jag hade trevliga pratstunder med honom vid flera tillfällen. Han berättade lite om fattigdomen i landet och om hur svårt det är för bosnier att flytta utomlands för att söka ett bättre liv när de ännu inte hör till EU, men hur han samtidigt känner att han är skyldig att stanna kvar för att återuppbygga sitt land efter alla uppoffringar som tidigare generationer fått göra under kriget. Jag inser senare att han, 29 år gammal, är gammal nog att ha små minnesfragment av kriget. 

 

Och jag önskar att jag hade fått fler djupa pratstunder med lokalbefolkningen. Men det är ett tungt ämne och inget man som turist ska förvänta sig att människor ska vilja prata om. Men om man har turen att träffa någon som öppnar sig frivilligt så ska man vara tacksam för det tillfället.

 

Ovan till höger står jag i något som har formen av en kista. Detta ska påminna om att när vi är döda hamnar vi alla i samma jord, så det är nu man ska fundera kring vad för sorts liv man vill leva och hurudan person man vill vara. Vad är viktigt på riktigt? Vem bryr sig om status i slutändan? Om man inte använder denna status till att göra gott för omvärlden förstås, men det gör ju människor med makt sällan.

Klostrets innergård med vackra blommande träd och annan växtlighet. Nedan till vänster ser man ingången till den underjordiska Bunakällan.

Längs med vägen hittar man några försäljare som säljer bl.a. juice och andra produkter av lokala frukter.

Vy över Neretvafloden och en moské en bit längre ner.

Genom gator med försäljare som försöker truga på oss souvenirer. En liten hund sitter och vaktar ett av souvenirstånden.

 

Eftersom vi hade en stund över efter denna promenad slog vi oss ner på ett café för att dricka något svalkande. Det var här som mitt italienska sällskap insåg att mannen hade blivit av med sin plånbok där alla hans viktiga dokument finns. De letar febrilt och inser att nu får de börja leta. Mannen beger sig tillbaka hela vägen som vi tidigare promenerat medans vi väntar på cafét, de visste så mycket som att han senast plockat fram sin plånbok när de köpte granatäpplejuice nära vandringens början, så den kunde eventuellt ligga någonstans där. En lite olustig känsla lägrade sig, det är ju oerhört trist när sådana saker känner och man kan ju inte låta bli att känna medlidande. Han kommer tillbaka, tomhänt. Nu hade även vår guide dykt upp för att hämta oss, så han började ringa polisen, ambassader m.m. och hjälpa till med sökandet, fortfarande utan resultat. Kvinnan bad mig om ursäkt många gånger fast jag försökte förklara att all väntan inte alls var något besvär för mig, det är ju inte jag som blivit av med värdefulla saker och jag hade då verkligen inte bråttom någonstans. Jag tyckte ju bara så oerhört synd om dem och höll tummarna hårt för att de skulle återfinna plånboken. Vi blev småningom tvungna att fortsätta vår tur för att inte missa den sista besökspunkten och det viktigaste hade ju blivit gjort - händelsen var polisanmäld och betalkorten hade spärrats, resten går att lösa senare. Föreställ er sen glädjeruset i bilen när vi kort därpå fick ett telefonsamtal om att någon fört plånboken till en restaurang i Pocitelj. Jag undrar om jag inte kände mig nästan lika lättad som det italienska paret. Kvinnan bad fortfarande om ursäkt för allt besvär och jag fortsatte att försäkra henne om att jag bara är så tacksam för att allt ordnade sig. Pengarna fanns ju inte kvar i plånboken, men allt annat av värde var tack och lov orört. 

 

På väldigt gott humör körde vi så vidare till en av Bosniens kanske allra mest kända sevärdheter, de berömda vattenfallen.