Marias Memoarer - resor, foto, livet

Australien är ett enormt land som har gott om plats för nationalparker. Det handlar om många hundratal, så jag hann ju såklart bara se några av dem. Men när jag räknade ihop dem alla, med reservation för att jag kan ha glömt några, så är jag iallafall uppe i närmare 50 nationalparker i sex olika delstater och territorier. Känns inte så illa. Så nu listar jag 46 nationalparker i Australien som jag har besökt. Gå gärna in på länkarna för att läsa och se fler bilder från platserna.

 

 

 

 

 

 

Denna nationalpark är smidig att besöka i samband med att man kör The Great Ocean Road, om man har åtminstone ett par dagar på sig. Vi vandrade The Pinnacles Walk och poserade vid den coola utsiktsplatsen som förde tankarna till Lejonkungen. Håll utkik efter coola kottliknande ödlor med blå tungor (stubbsvansskinkar). Nära hostelet där vi spenderade en natt såg vi många kängurur.

Jag rekommenderar även starkt att gå ner till det vackra vattenfallet MacKenzie Falls.

 

På tal om Great Ocean Road så finns även där lite nationalparker, t.ex. omåttligt populära Twelve Apostles. Vi körde även genom Great Otway National Park som förde tankarna till naturen i Jurassic Park.

 

Denna nationalpark utgör en perfekt dagsutflykt från Melbourne, där man t.ex. kan gå uppför de tusen trappstegen - Kokoda Track Memorial Walk som passande nog även kallas för 1000 Steps. Vissa sprang rutten, men vi nöjde oss med att promenera och stanna för korta andpauser och fotosessioner.

 

Grampians nationalpark

 

 

Denna nationalpark utgör ett område kring Sydneys hamn, alltså alldeles intill storstadssmeten egentligen. Ett enkelt sätt att njuta av lugnet när man fått nog av stadsvibbarna. Jag rekommenderar starkt mysiga Hermitage Foreshore walk med sina små undangömda stränder. Man kan gärna vandra vidare förbi fler fina stränder såsom Lady Bay Beach ända ut till udden där man finner fyren Hornby Lighthouse. Efter den långa promenaden var det skönt att ta bussen tillbaka in till stan.

 

Är man i Sydney några dagar så tycker jag absolut att man ska bege sig till närliggande Blue Mountains för lite vandring! Här hittar man många olika rutter i olika svårighetsgrader. Och jag kan intyga att landskapet verkligen har en blå ton i sig när man blickar mot horisonten. Detta för att de vidsträckta eukalyptusskogarna släpper ifrån sig stora mängder olja i atmosfären som tillsammans med dammpartiklar, vattenånga och solljus skapar denna optiska illusion.

Under en endagstur till Nimbin besökte vi denna närliggande park för att beundra 100 meter höga vattenfallet Minyon Falls.

 

 

 

 

 

Detta område är speciellt besöksvärt för sin oerhört vackra kustpromenad som börjar vid huvudstranden. Man kan även göra en avstickare in i skogen och spana på varaner.

 

Jag har spenderat några dagar på Fraser Island som är en del av denna nationalpark. Denna ö sägs vara världens största sandö. Här sägs också världens sista helt renrasiga dingo-population finnas. Besök unika platser som t.ex. Lake McKenzie med sina två färgtoner i vattnet och sammetsmjuka kiselsand, och skeppsvraket SS Maheno. Och förstås njut av de oändliga stränderna medans du susar fram i fyrhjulsdriven bil. Även här stötte jag på flera varaner.

 

Jag besökte denna skärgård under en tvådagars-seglats. Mest enastående var Whitehaven Beach med sin bländande vita kiselsand och sitt fantastiskt turkosa vatten. Tyvärr var vattnet dock väldigt grumligt när jag var där, på grund av att en rejäl cyklon nyligen dragit över öarna.

 

Magnetic Island är en mysig ö utanför Townsville. När vattnet är lugnt och klart ska det gå bra att snorkla här, och landskapet på ön kännetecknas av sina stora runda stenbumlingar. Man kan njuta av fina stränder, vandra samt hålla utkik efter koalor i eukalypusträden och små söta klippkänguruer (rock-wallaby). Där jag bodde fanns det även massor av vackra regnbågslorikiter.

 

Det är här som regnskogen möter det Stora barriärrevet. Denna regnskog är världens äldsta kvarvarande regnskog. Cape Tribulation hör till de mest besökta platserna, och det finns även möjlighet att åka på båttur för att kolla in skräckinjagande saltvattenskrokodiler i varierande storlekar. Även Thornton Beach är mycket vacker. Denna nationalpark är en av få platser där man fortfarande har möjlighet att få syn på en kasuar (cassowary). Denna ovanliga fågel med sitt förhistoriska utseende är världens tredjestörsta och nästtyngsta fågelart. Jag hade turen att få se ett vuxet exemplar med ungar.

 

I Atherton Tablelands finner man mängder av nationalparker - till dem hör t.ex. Crater Lakes National Park med vackra Lake Eacham. Millaa Millaa Falls som ligger alldeles i kanten av Wooroonooran National Park känns också obligatoriskt att nämna. Det är trots allt med god anledning ett av de mest kända vattenfallen i Australien.

Lake Eacham är en vacker turkostonad kratersjö omgiven av sval regnskog. Trots förekomsten av sötvattenskrokodiler badar folk gärna här och sysslar med annat såsom kajak- och suppaddling. Men den lilla krokodilarten är ju trots allt folkskygg och inte är de intresserade av att äta oss heller till skillnad från den betydligt större saltvattenskusinen.

 

Kuranda är en färgstark liten regnskogsby dit man helst tar sig med linbana över trädtopparna eller det traditionella tåget. Med bägge färdmedel kan man göra ett stopp för att beundra vattenfallet Barron Falls som ligger i Barron Gorge nationalpark. Tyvärr var vattenfallet väldigt mjäkigt vid den tidpunkt jag var där, men jag har sett bilder på hur mäktigt det är vid större vattenmängder.

 

Nationalparker existerar inte enbart på land - även Stora barriärrevet har förtjänat sin titel i egenskap av världens största korallrevsekosystem. Med andra ord är det världens största levande struktur - så stor att den kan ses från rymden. Det är ganska häftigt att jag har fått chansen att snorkla just här.

 

Kuranda

 

NORTHERN TERRITORY

 

 

 

Denna nationalpark borde vara känd för alla som gjort research inför en Australien-resa, oavsett om man faktiskt varit där eller ej. Främst är området känt för klippan Uluru (även kallat Ayers Rock). Men Uluru delar nationalpark med Kata Tjuta som också är imponerande och väl värt ett besök. Det är en grupp av stora kupolformade klippformationer där vi gjorde den 7 km långa vandringen Valley of the Winds, som var ungefär lika vacker som det låter. Betydligt mera enformigt var det att vandra 10,6 km runt Uluruklippan. Men när man en gång tagit sig till dessa oländiga trakter kan man väl lika gärna passa på att se klippan från alla håll och kanter.

 

Nu lämnar vi Australiens mitt och befinner oss istället i de nordligaste delarna av Australien. Ungefär en timme från Darwin hittar man denna fina nationalpark med sina monsunskogar, ljuvliga vattenfall och vattenhål att simma i. Vi besökte Wangi Falls, Tjaetaba Falls och Florence Falls - samtliga platser lämpar sig för ett avsvalkande dopp.

 

Detta hör definitivt till en av de mest imponerande nationalparker jag besökt i Australien. Det var mäktigt att titta på solnedgången med utsikt över den djupa kanjonen, där man om man vill kan ta en båttur eller paddla kanot. Det sägs även finnas en hel del aboriginsk klippmålningar häromkring.

En annan minst lika mäktig upplevelse var när vi vandrat tillbaka och nästan var vid parkeringen - oräkneliga flyghundar (jag vågar inte ens gissa antalet) hade då vaknat till liv och flög mot sina nattliga äventyr mot en rödfärgad himmel. Det var som att befinna sig i en fantastisk naturdokumentär.

 

Här gjorde vi en kortare vandring längs med Joe Creek. Man kan även kolla in det historiska baobab-trädet Gregory's Tree. Här finns det tyvärr ingenstans där man kan bada, för saltvattenkrokodilerna lurar i alla vattendrag. Tydligen ska detta vara den näststörsta parken i Northern Territory, det insåg jag inte när jag var där.

 

En nationalpark som kanske inte är så känd, men där man kan beskåda sandstensklippor som påminner väldigt mycket om betydligt mer välkända Bungle Bungles i Western Australia. Där gjorde vi en väldigt trevlig och enkel vandring på 7 km (troligen Jarnem Walk). Även här ska man undvika vattendragen på grund av krokodiler.

 

WESTERN AUSTRALIA

 

I utkanten av denna nationalpark råkade jag ut för resans enda bilolycka, som dock slutade väl utan personskador. Den här parken är väldigt känd för Bungle Bungles med sina randiga bikupeformade berg, som man kan uppleva genom en helikoptertur, eller genom vandring längs med den uttorkade flodbädden som jag gjorde. Bland dessa berg döljer sig små vattenhål och spännande valv att upptäcka. Sevärt är även den grönskande oasen Mini Palms Gorge, samt Echidna Chasm som är en smal klyfta i det rödtonade berget - en rätt häftig upplevelse att vandra genom den.

 

I denna nationalpark hittar man en imponerande krater från ett gammalt meteoritnedslag. Det fanns en varningsskylt om att inte gå ner i kratern av säkerhetsskäl, men de trotsade jag naturligtvis och kravlade försiktigt och långsamt nerför slänten med tanke på att det var rätt brant och det fanns många lösa stenar. Växtligheten där nere var intressant med vackra blommor och när man betraktar kratern från ovan ser man i mitten en grön ring av frodig grönska. Innanför ringen består marken fläckvist av bländande vitt salt. Ja, jag provsmakade för att bekräfta att det verkligen var salt och inte någon annan mineral.

Här kan man vandra genom en grotta som för 350 miljoner år sedan var del av ett korallrevsystem. Här utvecklades på den tiden de första landlevande ryggradsdjuren - hur coolt är inte det? Inne i grottan behövdes ficklampor, och emellanåt fick man vada genom vatten, i sällskap av en och annan sötvattenkrokodil. De höll sig på behörigt avstånd från oss människor.

 

Detta är en otroligt vacker plats som dessutom inhyser en hel de sötvattenkrokodiler. Det som är ovanligt med de små krokodilerna här är att de inte är särskilt skygga alls, utan de ligger i lugn och ro på sandbankarna och bryr sig inte om oss sålänge vi håller lämpligt avstånd från dem. Flyghundar trivs också här.

 

 

 

Detta är en väldigt populär nationalpark, men det blev ändå inte en av mina personliga favoriter. De vandringar mitt resesällskap ville göra var lite för utmanande och farliga för min smak, därför höll jag mig mest till de lättframkomliga utsiktsplatserna. Men för den riktigt äventyrliga som ej är rädd för branta och ställvis riskfyllda vandringar så kan jag tänka mig att denna park är en fantastiskt upplevelse. Dales Gorge var iallafall en vandring som passade mig.

 

Här hittar man vackra platser längs med kusten, och utmärkt snorkling! Oyster Stack rekommenderar jag då man kan börja snorkla bland koraller direkt från stranden, detta bör göras under högvatten. Där såg jag spännande saker som t.ex. blåfläckiga rockor, revhajar, sjögurkor, sjöstjärnor och neonblå små fiskar. Det ska även finnas sköldpaddor där, men jag träffade inte på någon tyvärr. Det sägs att denna plats rekommenderas för mer erfarna snorklare, men även jag klarade mig bra då jag höll mig nära stranden. Strömmen som drog en sidledes var dock lite knepig utan simfenor.

Här rekommenderar jag också vackra Turquoise Bay och Bills Bay med de coola sanddynerna. Här behövs definitivt fyrhjulsdrift, och även då var det bitvis knepigt i den mjuka sanden. Och missa för allt i världen inte att snorkla med valhaj om ni är där rätt tid på året (mitten av mars till mitten av juli).

 

 

Kalbarri är en ort, men kring orten finns även denna nationalpark med samma namn. Den sträcker sig från kusten och inåt landet en bit, så vyerna var därmed rätt så varierande. Vi kollade in vackra utsiktsplatser vid havet som Red Bluff Lookout, Island Rock och Natural Bridge. Inlands blev det en kort promenad i Ross Graham, samt vyerna Hawks Head Lookout och coola Z-bend Lookout. Här snorklade vi också vid The Blue Holes. Här tyckte jag dock att sidoströmmen var ännu starkare än vid Oyster Stacks (Ningaloo).

 

Denna kalkstensgrotta är kanske den mörkaste platsen jag befunnit mig på. Halvvägs genom grottan släckte vi ficklamporna en stund och det var verkligen fullständigt bäcksvart därinne, utan minsta tillstymmelse av ljuskälla. Fullständigt tyst var det också, vilket på något sätt förstärkte effekten. Man kan ha chans att se små fladdermöss här. Eller ignorera varningsskylten och krypa in i en sidogång vars stabilitet inte har testats av myndigheter. På egen risk, naturligtvis..

 

 

I Nambungöknen, inte långt från Perth, hittar man de välkända och fascinerande kalkstensformationerna som kallas The Pinnacles. Känns som ett måste när man är i dessa trakter. Jag tycker även det är väl värt att promenera bortom stenformationerna för lite regelrätt ökenvandring. Sanden varierar mellan alldeles vit till nästan orange, och här såg vi bland annat rosenkakaduor, spår av emuer och skelettdelar av något djur, möjligtvis känguru.

 

En bit utanför Perth hittar man detta våtmarksområde, där vi gjorde en sista vandring innan vi anlände till västra Australiens enda riktiga stad. Här kan man se en hel del fåglar och lite kräldjur. Det finns även en längre vandring som kallas Ghost House Walk Trail. Lät onekligen spännande men vi hade tyvärr inte tid med den. I områdets park kunde man även titta på ett par koalor och ett helt gäng känguruer.

 

Rottnest Island (A-Class Nature Reserve)

Denna ö utanför Perth går inte under beteckningen nationalpark, utan är istället ett såkallat a-class naturreservat. Vad det nu innebär i jämförelse med en vanlig nationalpark. Hur som helst tycker jag att denna ö hör till de allra mest sevärda platserna i Australien, med sitt fantastiskt turkosklara vatten, fina stränder och framför allt för de sympatiska och halvtama quokkorna (kortsvansvallaby). De är världskända för sitt selfievänliga utseende då det ser ut som att de jämt har ett leende på läpparna. Denna ö på enbart 19 km²  är perfekt för en endagstur och som färdmedel rekommenderar jag cykel. Ön är för övrigt nästan helt fri från biltrafik, med undantag för servicefordon och enstaka turistbussar.

 

 

I en annan nationalpark i samma område hör Elephant Rocks till de coolaste sevärdheterna - en vacker strand med vit sand och roliga stora stenblock. Det var tyvärr inte bästa väder så platsen kom inte riktigt till sin rätt den här dagen.

 

 

Nu är jag rejält sent ute med månadens fototema - halva maj har ju snart passerat. Men jag vill ändå köra en till fotoutmaning före sommaren då jag sen tänkt hålla paus med utmaningarna fram till hösten. Hoppas att ni som vill ändå hinner haka på, och det är inte så farligt heller ifall någon släntrar in i juni.

 

Månadens fototema lyder hur som helst uppifrån eller ovanifrån. En vinkel där jag hittade fler foton än vad jag först kanske hade tänkt mig. Ett litet urval följer nedan.

 

Men först ett tack till er som deltog i förra månadens tema grönska:

 

 

 

 

 

 

 

Såsom flera andra resebloggare så känner även jag mig manad att fundera ut mina mest avlägsna destinationer vad gäller väderstrecken. Alltså den östligaste, västligaste, nordligaste och sydligaste platsen jag besökt. Jag tror det var Halloj Världen! som startade denna bloggtrend, och som Inger skriver kan detta med öst och väst ju bli lite luddigt. Det som är väst för mig kan vara öst för någon annan. Det beror på vilken plats man utgår från och vartåt man ska. Enklast känns väl ändå att utgå från den världskarta vi är vana att se.

 

Cape Byron vid Byron Bay är inte bara min östligaste destination - det är även fastlandsaustraliens östligaste plats. Man når dit via en vacker kustvandring och där hittar man även den vita fyren som borde vara känd för de flesta som någon gång rest östkusten.

 

 

Ön Madeira ligger bara snäppet längre västerut än Teneriffa. Faktiskt så har jag inte varit på andra sidan Atlanten ännu. Jag reste till Madeira när jag var i tonåren tillsammans med mamma och några andra släktingar. Exakt vilka platser vi besökte där kan jag inte längre minnas, men vi var på busstur upp i bergen och längs med kusten så platsen på bilden nedan hör därmed till de västligaste jag befunnit mig på hittills.

 

 

Min sydligaste plats finns på Tasmanien, en ö söderom Australiens fastland. Den sydligaste platsen jag besökte på den ön borde vara Tasman Peninsula med sin vackra, klippiga kustlinje. En landmassa som, liksom fastlandet, en gång suttit ihop med Antarktis.

 

 

Som vuxen har jag inte varit i fjällen, även om jag drömmer lite om att utforska Lappland. Men som riktigt liten var vi på skidsemester med familjen några gånger. Jag var så pass liten att jag fick lov att fråga mamma om exakt vart vi har rest. Så tydligen är den nordligaste plats jag befunnit mig på hittills Hemavan i Sverige. Men det kommer jag ju inte riktigt ihåg.