Leave Sydney and Blue Mountains are just around the corner. And it really is blue, especially when you look near the horizon! With some imagination you could almost believe that you're looking at the ocean... So I jumped on a train and chose to do the Nature Track (if I remember correctly) in Wentworth Falls, a fairly easy one that will only take you a couple of hours - if you don't get sidetracked and a bit lost like I did! I did this all on my own, although you're adviced to have company. But I simply enjoy hiking more when I'm by myself - I can do it in my own pace, take as many pictures as I like, sink into my own thoughts and perhaps have a chat with some lizard or whatever living thing I might find along the track. Yeah, I might be a bit crazy, but whatever - here's a bunch of pictures for you to enjoy! What is the perfect hike according to you?
 
Blue Mountains som börjar vid Sydneys utkanter måste vara en av Australiens mest kända bergskedjor, och det är inte svårt att förstå varför. Jag var nästan lite skeptisk till det där pratet om att landskapet verkligen skulle skifta i blått, men när jag vandrade där fick jag se det med egna ögon. Väderförhållanden, tid på dygnet och liknande inverkar troligen på hur pass blått det ser ut, och jag kan tänka mig att det kan se ännu blåare ut än det gjorde när jag var där, men speciellt när jag skymtade den blåtonade bakgrunden genom vegetation så hade jag faktiskt kunnat tro att det var havet jag såg, om jag inte vetat bättre.
 
Om jag inte missminner mig så valde jag att göra Nature Track i Wentworth Falls, en ganska lätt vandring som även passar den lätt höjdrädda. Här hade jag fortfarande inte mycket erfarenhet av bergsvandring och dessutom var jag ensam, så vågade mig inte på någon längre och mer krävande vandring. Jag lyckades faktiskt villa bort mig lite ett tag så jag hamnade på en annan led, men hittade tillbaka till rätt led småningom. Om man ser till att inte gå fel så ska denna hur som helst vara 3.3 km lång och ta 1,5 till 2,5 timmar och bedöms som medelsvår. För en ung och frisk person med någon sorts grundkondition är det ändå nemas problemas! Man kan ta sig till Blue Mountains med t.ex. bil eller tåg, själv tog jag tåget och det gick helt bra när jag väl hade bestämt mig för vilken led jag ville vandra och tagit reda på var jag skulle kliva av tåget samt vilken buss jag skulle ta efter det.
 
Enligt mig är ett bra recept på en trevlig vandring följande: storslagen vy, vattenkällor (kan vara vattenfall, en bäck eller något annat) och djurliv. Det ska vara lugn och ro så man kan fokusera på att andas frisk luft, lyssna på alla ljud och slappna av. Därför mår jag oftast bäst om jag vandrar ensam, för att vandra med andra tar ofta bort för mycket fokus av naturupplevelsen. Jag går helst i min egen takt, stannar och fotograferar, filosoferar och kanske pratar lite med ödlor eller andra levande varelser jag möter på färden. Ja, jag är kanske inte riktigt som andra.
 
Här får ni hur som helst en hög med bilder från fantastiska Blue Mountains:
 
Alltså kolla bara hur landskapet blir alltmer blåtonat ju närmare horisonten du tittar! Om du kisar med ögonen hade det lika gärna kunnat vara hav där längst bort. Om man verkligen inte gillar att vandra så kan man se liknande vyer från olika utsiktsplatser, men då behöver du verkligen en bil, eller en plats på en guidad dagstur.
 
Varierande underlag, men aldrig för tungt. Eller ja, en av etapperna med branta trappor var lite småtuff för mig. Det är något med mig och trappor som inte riktigt funkar, blir alldeles för flåsig.
 
 
Här är det frodigt och grönskande natur.
 
 
Och så de där vattendragen som enligt mig förgyller vandringen. Här passerade jag en liten bäck.
 
Det hade regnat mycket dagarna innan min vandring, så det var helt ok vattenflöde, men inte för mycket heller.
 
En intressant blomma.
 
Jag hittade en halvt undangömd utsiktsplats, så där tog jag en välförtjänt paus. Bara jag, denna episka vy och några morötter som jag gnagade i mig. Och en liten ödla som försökte ta sig in i min ryggsäck.
 
Nej, inte denna ödla, den hittade jag på en annan plats. Det var ett trevligt möte och den verkade inte ens vara rädd för mig - tvärtom kom den rent av fram till min hand som vilade på stenen och gav den en liten puss.
 
Här tog ödlan - gissningsvis en Blue Mountains Water Skink (Eulamprus leuraensis) - sikte på en liten insekt som den en sekund senare glufsade i sig.
 
Kolla så glad den ser ut!
 
 
 
 
 
Vackra Empress Falls. Här var det dessutom svalkande och skönt.
 
 
Avslutar med en till vy över berg, skog och blåa toner.
 
Någon annan som varit i Blue Mountains? Vad tyckte du? 
Hur tycker du den perfekta vandringen ska vara, och föredrar du sällskap eller självsamhet?
 
 
 
 
 
       
      
      
      
      
      
        
        
          
          
            
          
            
          
            
          
            
          
            
          
            
          
            
          
          
        
        
       
    
7