Marias Memoarer - resor, foto, livet

 

Vi gick även runt hela Uluru, en promenad på 10,6 km. Eftersom det var lite blåsigt så var berget stängt för bestigning. Men även om det varit öppet för turister så hade jag ändå inte gjort det, för det anses vara både riskfyllt och oetiskt. Det fanns till och med en lista i nationalparkens infocenter där man kunde skriva under om man valt att inte bestiga berget. Även om många drömt och fortfarande drömmer om att bestiga det heliga berget så har intresset sjunkit med tiden - antagligen tack vare upplysning och ökad respekt för ursprungsbefolkningen, och det är idag en allt större självklarhet att välja att respektera aboriginernas religion och seder. Att fortsätta tillåta turister bestiga berget känns trots allt inte så motiverat - kanske för att ganska många av de få som fortfarande tycker det är acceptabelt att bestiga berget helt enkelt saknar respekt för bergets helighet. Folk lär ska ha skymfat platsen genom att ha tagit avklädda bilder på berget, och så finns det rent av de som får för sig att de behöver skita där uppe...! Därför är jag glad att turister äntligen kommer förbjudas att klättra på berget fr.o.m. 26 oktober 2019. Läs mera om detta hos Vagabond.

 

Man får i alla fall fortsättningsvis vandra runt berget, och det är en upplevelse det med. En del av sällskapet ville springa hela sträckan, men vi var två styckna som inte riktigt hade kondition till det, så vi promenerade hela vägen, vilket tog oss 2 timmar med en kort paus på kanske 10-15 minuter. Rätt bra tid skulle jag påstå, med tanke på att det var rätt varmt. Och det var skönt att äntligen få sikte på parkeringen igen, klippan är så pass stor att man lätt tappar grepp om hur långt man egentligen gått. Efteråt åt vi en enkel lunch, hängde ett tag i infocentret och sedan började det bli dags att kolla in solnedgången. Jag försökte hävda att man inte kan se solnedgången från samma håll som soluppgången ifall man vill se klippan färgas röd, men det var ingen som ville lyssna så vi missade den biten. Men visst var det vackert att beskåda solnedgången från andra sidan av klippan med. Jag var dock mer fascinerad av silhuetten av Ulurus något mindre kända kusin Kata Tjuta, som man kunde se extra tydligt vartefter solen sjönk ner mot horisonten.