Australiens mitt: Uluru och hennes mindre kända kusiner

Australien / Australia / Northern Territory, The Red Centre, Uluru, road trip / Permalink / 4
En bloggserie om min roadtrip till Australiens mitt. Del 4. (Här hittas del 3)
 
 
Tidig väckning klockan 5:45 i mörkret. Vi skippade de vanliga morgonrutinerna och bara körde direkt till Uluru för att se soluppgången. Utsiktsplatsen tycks ha ändrat position, för vår GPS envisades med att vi skulle fortsätta köra, fast vi såg en turistbuss svänga in på en tidigare väg. Logiken sa ju tydligt att turistguiderna nog vet precis var man bäst ser Uluru i morgonljus, så vi svängde snart om och så hittade vi rätt till slut. Bra att vi startat i god tid så någon minut hit och dit inte hade någon betydelse. Vi förlorade ganska många minuter redan på campingområdet på grund av att det var så mörkt och vi kom inte ihåg var utfarten fanns, så där körde vi omkring ett tag i labyrinten av buskar och campare innan vi hamnade rätt.
 
Vi hann hur som helst alldeles lagom tills naturens skådespel skulle börja. Det var inte riktigt så spektakulärt som vi hade väntat oss, men visst är den stora stenen vacker när den färgas röd.
 
Uluru / Ayers Rock, Northern Territory, Australien
 
heliga Uluru / Ayer's Rock i Australiens mitt
 
Efteråt blev det pannkaksfrukost för hela slanten och så utnyttjade vi gratisguidningen (free ranger walk) vid Uluru som erbjuds dagligen. Det är absolut värt att gå på denna guidning, för det var intressant att lyssna på guiderna (en aussie och en aborigin) och lära sig mer om bergets betydelse för aboriginerna samt de kulturella och spirituella traditionerna.
 
Uluru, aboriginernas heliga berg i Australien
 
aboriginsk kultur - traditionell skola med väggmålningar
 
Bland annat fick vi beskåda dessa målningar. Detta föreställer en traditionell aboriginsk skola - det var här som barnen blev skolade av de äldre. Kanske den äldsta formen av skola i mänsklighetens historia?
 
Uluru i Australiens röda centrum
 
Vi gick även runt hela Uluru, en promenad på 10,6 km. Eftersom det var lite blåsigt så var berget stängt för bestigning. Men även om det varit öppet för turister så hade jag ändå inte gjort det, för det anses vara både riskfyllt och oetiskt. Det fanns till och med en lista i nationalparkens infocenter där man kunde skriva under om man valt att inte bestiga berget. Även om många drömt och fortfarande drömmer om att bestiga det heliga berget så har intresset sjunkit med tiden - antagligen tack vare upplysning och ökad respekt för ursprungsbefolkningen, och det är idag en allt större självklarhet att välja att respektera aboriginernas religion och seder. Att fortsätta tillåta turister bestiga berget känns trots allt inte så motiverat - kanske för att ganska många av de få som fortfarande tycker det är acceptabelt att bestiga berget helt enkelt saknar respekt för bergets helighet. Folk lär ska ha skymfat platsen genom att ha tagit avklädda bilder på berget, och så finns det rent av de som får för sig att de behöver skita där uppe...! Därför är jag glad att turister äntligen kommer förbjudas att klättra på berget fr.o.m. 26 oktober 2019. Läs mera om detta hos Vagabond.
 
Man får i alla fall fortsättningsvis vandra runt berget, och det är en upplevelse det med. En del av sällskapet ville springa hela sträckan, men vi var två styckna som inte riktigt hade kondition till det, så vi promenerade hela vägen, vilket tog oss 2 timmar med en kort paus på kanske 10-15 minuter. Rätt bra tid skulle jag påstå, med tanke på att det var rätt varmt. Och det var skönt att äntligen få sikte på parkeringen igen, klippan är så pass stor att man lätt tappar grepp om hur långt man egentligen gått. Efteråt åt vi en enkel lunch, hängde ett tag i infocentret och sedan började det bli dags att kolla in solnedgången. Jag försökte hävda att man inte kan se solnedgången från samma håll som soluppgången ifall man vill se klippan färgas röd, men det var ingen som ville lyssna så vi missade den biten. Men visst var det vackert att beskåda solnedgången från andra sidan av klippan med. Jag var dock mer fascinerad av silhuetten av Ulurus något mindre kända kusin Kata Tjuta, som man kunde se extra tydligt vartefter solen sjönk ner mot horisonten.
 
Uluru-Kata Tjuta nationalpark i solnedgång
 
På tal om mindre kända berg i Australiens center, nedan ser du en bild på Mount Conner, som ofta misstas för Uluru. Även hos oss blev det en liten diskussion huruvida det var Uluru vi såg framför oss - när man jämför i efterhand kan jag inte förstå hur man egentligen kan missta sig så pass!
 
Mount Conner i Australiens mitt, som ofta misstas för Uluru
 
Vi campade på samma plats som föregående natt, för att morgonen därpå styra kosan mot Kata Tjuta som vi under solnedgången fick beundra på avstånd. Utseendemässigt minst lika vackert som Uluru, fast utan den där legendariska mystiken. Här kan man i alla fall göra ett antal olika vandringar - vi valde att göra Valley of the Winds, en vandring på ungefär 7 km som visade sig vara lättare än jag förväntat mig. Vackra vyer bland de mjukt formade klipporna. 
 
Kata Tjuta / Olgas, Northern Territory, Australien
 
vandring i Kata Tjuta nationalpark, Australien: Valley of the Winds
 
Kata Tjuta, Valley of the Winds walk, Australiens mitt
 
Efteråt gjorde vi även en kort promenad till Walpa Gorge, eftersom vi avverkade den längre vandringen så pass snabbt. Efter detta var jag ändå ganska slutkörd - vi hade också vandrat mycket i relativt hög värme på ca 30 grader dagarna innan så jag kanske började närma mig en slags smärtgräns. 
 
Vandring i Kata Tjuta, Northern Territory, Australien
 
Vi kollade in Kata Tjuta en sista gång från en utsiktsplats och så stannade vi även till vid en annan utsiktsplats för att ta farväl av Uluru, innan vi lämnade nationalparkerna för gott. Vi gjorde ett stopp vid ett roadhouse för att tanka och duscha. Här skulle tjejerna dra vidare söderut, medans jag och A var på väg upp till Cairns, så vi sa farväl till dem och så var det bara vi två igen. Vi spanade in ett gäng frigående hästar på väg till campingplatsen, som denna gång fick bli på en enkel rastplats där vi var nästan helt ensamma. Under middagen hörde vi kameler som brölade någonstans ute på slätten. Jag tyckte mig även höra något annat, kanske dingos. Jag var för första gången lite nervös över att kravla ut ur bilen och kissa på natten.
#1 - - Emelie:

Underbara foton! Wow!

Svar: Tack så mycket! :)
Maria

#2 - - Linnéa:

men wow vad häftigt!

Svar: Ja visst är det! :)
Maria

#3 - - John Jonasson:

Härligt vackra foton!😊

Svar: Tack :)
Maria

#4 - - Angelica Wåhlin:

Wow, vilka vyer!

Svar: Ja men visst! <3
Maria

Till början




bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bloggtopplistan för Finlandssvenska bloggar - Bloggar.fi