Marias Memoarer - resor, foto, livet

 

 

Dag 5 började med frukost och en kopp te i soluppgången. Plötsligt landade en skatlärka bredvid våra fötter som pep och hade sig. Stackarn hade varit med om någon sorts olycka och förutom att ena foten var skadad så var näbben alldeles krokig. Ni kan se på bilden nedan att näbben liksom pekar åt olika håll. Jag kunde förstås inte låta bli att erbjuda den lite brödsmulor, och till min förvåning åt den rakt ur min hand - så hungrigt var det lilla livet. När den var nöjd så flög den sin kos, så vingarna var det i alla fall inget fel på. Det gav mig lite hopp om att kanske den kommer överleva och fortsätta leva ett ok liv. Man kan ju alltid hoppas. Den deformerade näbben lär väl inte återgå till normalt läge, men kanske den klarar av att hitta och äta föda ändå.

 

 

 

Den första etappen var enormt tungt med sina drygt 1000 trappsteg. Denna kulle kallas inte "Heartbreak Hill" eller "Heart Attack Hill" utan orsak. Jag ville faktiskt ge upp redan halvvägs upp, men tur var det att jag fortsatte kämpa, för väl uppe så var det faktiskt en ganska lätt vandring. På bilden ovan ser det inte alls ut som någon stor grej, men jag lovar att de där tusen trappstegen är inte lätta om man inte är väldigt vältränad. Är det riktigt varmt kan det rent av vara väldigt farligt att göra denna vandring. Vi hade ändå "bara" max 30 grader under vandringen skulle jag tippa, det var ju på höstsidan när vi var där.

 

 

Här har vi en av mina allra mest episka bilderna där jag själv syns. Ser det inte lite hisnande ut så säg? Ja, jag var rädd och vågade inte stå där, så jag bokstavligt talat kravlade dit och poserade sittandes istället. Sen kravlade jag tillbaka till tryggheten igen.

 

När vi tagit oss över till andra sidan av kanjonen så möttes vi av synen nedan, hur häftigt som helst!