Marias Memoarer - resor, foto, livet

Samma plats, men med blicken riktad mot gamla Jaffa som jag blev förälskad i - mitt favoritområde i hela staden och något av en lightversion av Jerusalem. Men Jerusalem tycker jag man måste se ändå, nöj dig inte med Jaffa om du planerar en ordentlig resa till Israel!

 

 

 

 

Vi tog oss genom vägspärrarna utan problem, och så kom vi småningom fram till Masada som var dagens första stopp. Förutom att denna fästning har mycket välbevarade strukturer från ett par tusen år tillbaka och en fantastisk utsikt över omgivande landskap och Döda havet, har denna plats också en tragisk historia. Det var nämligen hit en grupp judar flydde för att undkomma romarna. De ska ha levt här i några år och när en stor romersk armé till slut började belägra Masada slutade det med att alla 1000 invånare begick kollektivt självmord, med undantag för två kvinnor och fem barn som gömt sig i en grotta. För de som deltog i självmordet var det nämligen inte ett tänkbart alternativ - de dog hellre än att bli romarnas slavar.

 

Ännu idag har denna historia en signifikant betydelse i många israelers liv. Fästningen är en viktig patriotisk symbol för det judiska motståndet mot främmande makter, och israeliska soldater lär ska svära en ed som lyder "Masada skall aldrig falla igen".

 

 

Som sagt bor det människor i den här staden ännu idag, så det finns naturligtvis nutida hus också. Här känner man verkligen att man befinner sig i Mellanöstern, med tanke på landskapet och så. Väldigt varmt började det också kännas vid det här laget, vi befann ju oss i ökenmiljö långt från svalkande havsbrisar.

 

Utanför Tell es-Sultan stod en kamel och idisslade. Min guide tog mig även till en butik som sålde Döda havet-produkter, till billigare pris än i Israel enligt honom. Jag hittade väldoftande hudkrämer m.m. som jag slog till på för en helt ok peng.

 

 

 

Efteråt drog vi vidare, genom ökenlandskap och förbi dadelodlingar, mot Döda havet (Kalia Beach om jag minns rätt) - äntligen skulle jag få testa en gång för alla om jag verkligen flyter så lätt som det påstås. Och visst gjorde jag det - som en kork! Man behöver inte ens försöka. Jag kunde ändå inte ligga och fullständigt slappna av, för jag ville inte ha det extremt salta vattnet i mitt hår. Ja, jag slickade faktiskt försiktigt på min arm och tyckte rentav det smakade ännu saltigare än bordsalt - hur det nu är möjligt. En annan märklig effekt av det kissvarma (ja, ungefär den temperaturen hade det) vattnet var att huden kändes märkligt oljig efteråt. Eftersom det finns gott om lera i denna ända av Döda havet behövde jag inte vara så orolig för att trampa på vassa saltkristaller (som är lite av ett problem i södra ändan) och därmed slapp jag köpa badskor. Vad man däremot inte kommer ifrån oavsett var man besöker Döda havet, är hur minsta småsår eller spricka i hud och slemhinnor svider som tusan! Därav kan jag tyvärr inte påstå att det var en särskilt behaglig eller avslappnad vistelse - men glad jag testat det ändå.

 

 

Min guide berättar en hel del om situationen för palestinierna, samt för beduinfolken som långsamt men säkert förlorar sina hem och nekas att leva sina traditionella liv. Detta sker enligt guiden i form av räder mot dessa tillfälliga bosättningar som beduinerna byggt upp. Han tycker det är fel att behandla dem så. När jag diskuterade samma sak med en israel så har han istället en annan sida av historien - hur beduinerna är våldsamma och stjäl för att de är fångade mellan det traditionella och det moderna, och att de därför inte kan tillåtas leva som de gör. Enligt honom vill beduinerna leva traditionellt, men samtidigt vill de ha bättre ekonomi, tryggad sjukvård m.m. Ett pussel som kanske inte är helt lätt att lägga. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Australiens aboriginer.

 

Den röda skylten varnar för att man är på väg in i "Area A" som styrs enbart av palestinierna, och israeler varnas för att åka in dit med motiveringen att det är förbjudet, livsfarligt och går emot israeliska lagar. Men nu är ju varken jag eller min guide israel, så bara att tuta och köra liksom. Bilden till höger visar ett vakttorn vid muren som separerar Västbanken från Israel. Just detta vakttorn är idag oanvändbart då palestinierna en gång lyckades med att tutta eld på det, därav sotet.

 

 

Israels barriär på Västbanken, som till viss del består av en 8 meter hög betongmur, separerar folk och har samtidigt blivit något av en turistattraktion och mecka för politiska graffitikonstnärer. Enligt många israeler är detta en säkerhetsåtgärd för att hålla bort terrorister, men de israeler som opponerar sig mot detta stämplas som vänsterextremister. Frågar man palestinierna så är detta en form av apartheid. Hårda kontroller för de palestinier som har inresetillstånd i Israel för att arbeta där, och i synnerhet de som inte alls har någon möjlighet att lämna Västbanken upplever sig instängda och som flyktingar i eget land. Israeler tror att alla palestinier vill döda dem, och palestinier tror att alla israeler hatar dem - sådär enkelt sagt. Med all propaganda som pågår i bägge fält har jag svårt att ta någon stark sida, jag tycker helt enkelt synd om allihop - vilken soppa de har hamnat i. Jag kan också ha lite dåligt samvete över det faktum att palestinier (och också israeler i viss mån) har begränsad rörelsefrihet i denna konfliktzon, men jag som turist kan röra mig nästan hur jag vill. Man inser hur privilegierad man är.