Marias Memoarer - resor, foto, livet

 

I förra inlägget om Tasmanien berättade jag om vandringsturen i Cradle Mountain. Efter det lilla äventyret hittade vi småningom en campingplats vid Liffey River. Faktum är att vi var väldigt sent ute denna gång, så det hade redan börjat skymma, och vi blev påminda om varför man ska vara väldigt försiktig med att köra bil när det börjar mörkna - vi körde nämligen på en stackars wallaby... Det bästa är att inte köra alls så pass sent, men måste man så bör man ta det sakta och försiktigt där det finns vilda djur.

 

Hur som helst, detta var nog min favoritcampingplats, för man märkte verkligen av närheten till det vilda; kookaburras som hade det livat uppe i träden (det är en fågel, men jag tycker de låter som apor, så himla lustigt läte), och så var det något medelstort som brakade iväg i en väldans fart och gömde sig i buskarna när jag skulle uppsöka en "toalett" innan det blev för mörkt. Jag hann bara se djuret i en bråkdels sekund, men gissar på att det var en wombat som blev alldeles förskräckt av min uppenbarelse. Efter mörkrets inbrott hörde vi dessutom något smått otäckt ljud inifrån skogen, gissar på att det var tasmanska djävular. Vi såg tyvärr inga med egna ögon, men det känns helt ok att (antagligen) ha hört dem i alla fall. Jag tyckte även att jag hörde något utanför campingvanen under natten, spännande värre.

 

 

I dagens Tasmanien-inlägg fokuserar jag på dagens höjdpunkt - en vandringsrutt på ungefär 3 timmar som vi gjorde i Cradle Mountain. En väldigt vacker plats med öppna vyer, berg, sjöar och vattenfall. Vädret var sisådär - risken för regn låg på 80%. Och ja, det regnade en hel del under en ganska stor del av vandringen, men emellanåt var det även varmt och soligt. Det jobbiga var kanske just det ombytliga vädret, för jag fick ständigt ta av regnrocken och ibland ytterligare plagg, för att kanske 5 minuter senare snabbt dra på mig allt igen, och även stuva ner kameran i ryggsäcken och dra regnrocken över för att kameran inte skulle ta skada av vattnet. Kameran klarade sig och jag dog inte direkt av regnet i alla fall, så vi får väl låta det bli ett intressant minne helt enkelt! 

 

 

Efter en tuff första natt i campingens tecken fick jag småningom upp värmen igen och var redo för nya äventyr. Första stoppen gjordes i Franklin-Gordon Wild Rivers National Park i västra delen av Tasmanien. Denna nationalpark som även ingår i ett större område som är ett världsarv bjöd på underbara vattenfall, sval regnskog, enorma ormbunkar och vackra floder. Jag brukar ha en bild av regnskogar som varma, men det här var en ganska kall variant.