In my previous blog post about Tasmania I told you about my hike in Cradle Mountain. After that little adventure we eventually found a really nice camping spot by Liffey River - in fact I think this was my favourite spot of them all! You could really sense the wildlife here; kookaburras "singing" like monkeys in the trees, wallabies hiding in the fields, and something quickly rushed into the bushes as I was looking for a "toilet" - it happened so fast I could barely see it, but I think it might have been a wombat. In the night we could hear some quite creepy sounds from the forest, could it have been the Tassie devils? The next morning I really felt like I connected with nature in a way you don't do very often - I went to the river to brush my hair and teeth, watched a few fishes swimming by in the crystal clear water, filled my water bottles and even took a nice sip right out of the river. I felt a bit like a Scandinavian Pocahontas while I was leaning over the rocks... After this great start of the day we went to Hazards Vineyard to enjoy the views and do some free of charge winetasting at Devil's Corner. We also made a stop at a local (and currently empty!) beach at Coles Bay. The water looked really lovely and there were quite a few wallabies in the area. By sunset we arrived at another beach that would be our last camping spot for the trip. This was in a private area, so the beach was very much empty and looked absolutely amazing. I would say this was the coolest campingspot, but the wild waves were not that relaxing, and it was also a bit windy at night, so I didn't have a good night of sleep. Still all worth it waking up with that view at dawn - I will show you pictures from that moment in the next blog post, so stay tuned!
I förra inlägget om Tasmanien berättade jag om vandringsturen i Cradle Mountain. Efter det lilla äventyret hittade vi småningom en campingplats vid Liffey River. Faktum är att vi var väldigt sent ute denna gång, så det hade redan börjat skymma, och vi blev påminda om varför man ska vara väldigt försiktig med att köra bil när det börjar mörkna - vi körde nämligen på en stackars wallaby... Det bästa är att inte köra alls så pass sent, men måste man så bör man ta det sakta och försiktigt där det finns vilda djur.
Hur som helst, detta var nog min favoritcampingplats, för man märkte verkligen av närheten till det vilda; kookaburras som hade det livat uppe i träden (det är en fågel, men jag tycker de låter som apor, så himla lustigt läte), och så var det något medelstort som brakade iväg i en väldans fart och gömde sig i buskarna när jag skulle uppsöka en "toalett" innan det blev för mörkt. Jag hann bara se djuret i en bråkdels sekund, men gissar på att det var en wombat som blev alldeles förskräckt av min uppenbarelse. Efter mörkrets inbrott hörde vi dessutom något smått otäckt ljud inifrån skogen, gissar på att det var tasmanska djävular. Vi såg tyvärr inga med egna ögon, men det känns helt ok att (antagligen) ha hört dem i alla fall. Jag tyckte även att jag hörde något utanför campingvanen under natten, spännande värre.
Föreställ er ljuden från skogen och hur wallabies och wombats gömmer sig i det höga gräset.
Följande morgon startade med att dricka varmt te och försöka värma upp fötterna med den sista värmen från den slocknande brasan. Trästocken var fortfarande glödande het!
Efter frukosten passade jag på att ha lite kvalitetstid med moder natur. Satte mig vid floden och borstade håret och tänderna, kollade på en och annan fisk som simmade förbi i det klara vattnet, fyllde på vattenflaskorna och fick för mig att dricka en klunk direkt ur floden - vattnet var så rent och gott som det bara kan bli, direkt från bergen! Jag kände mig som en skandinavisk Pocahontas där jag hukade mig över stenarna och höll undan mitt långa hår för att inte blöta ner det.
Resten av dagen bjöd bland annat på ett besök till vingården Hazards Vineyard med underbara vyer och gratis vinprovning vid Devil's Corner. Deras Sauvignon Blanc "fresh and grassy, with a splash of passionfruit" tyckte jag var väldigt intressant och jag kunde så tydligt känna både det gräsiga och passionsfrukten - i normala fall tycker jag att de påstådda smakerna är något man får fantisera sig till.
I mina hemtrakter finns ett talesätt som lyder "Du kan ta pojken ur byn, men inte byn ur pojken", eller på dialekt: "Du kan ta pojtsin ur byin men int byin ur pojtsin". Man kan lika bra byta ut pojken mot flickan, förstås, samma innebörd vilket som.
Ljuvliga vinrankor! Att besöka en vinodling fanns faktiskt på min checklista för Australien, så nu kan jag bocka av det.
Sedan bar det av till Coles Bay. Den lilla sandiga vägen ner till stranden som egentligen verkade vara en privat strand för de som hade sina sommarboenden där - eller åtminstone okänd för vanliga turister - var en populär plats för trollsländor. Nära stranden fick jag även beskåda min första kookaburra - dittills hade jag bara hört dem, men inte faktiskt sett någon. Ganska stor fågel med kraftig näbb, men så söt där den satt och dåsade uppe i ett träd. Vi såg även ett par wallabies, och en broms som tog sig en munsbit av mitt ben. Jag visste inte att dessa otyg fanns i Australien med...
Stranden var så vackert inramad av träd, klippor och berg...
Vattnet var inte så värst varmt och jag kände inte riktigt för ett dopp i det salta vattnet - det skulle dröja ett tag till nästa möjlighet att ta en dusch. Men jag vadade i alla fall runt en stund för att svalka av mig lite.
Jag kan inte komma ihåg vad dessa små havsdjur heter just nu. Vi hittade i alla fall denna uttorkade stackare på stranden.
Till kvällen tog vi oss till resans häftigaste campingplats - inte min favorit, men likväl den häftigaste. Vår färdledare tog oss nämligen genom en privatägd mark, med mängder av får som rusade åt alla håll när vi skumpade fram på den lilla inofficiella vägen. Attityden i Tasmanien är tydligen att man får vistas på privat mark om det inte uttryckligen står att man inte får fortsätta - allra helst snackar man förstås med markägaren först av ren respekt, men syns denne inte till ska det i allmänhet vara ok.
De gula fälten skimrade så vackert i solnedgången.
Till slut kom vi fram till en fantastisk öde strand. Vi kunde tyvärr inte göra upp någon eld då gräset var så torrt, men det var rätt ljummet, så vi klarade oss utan den kvällen. Vi gick och sov tidigt, men jag sov tyvärr inte särskilt bra då havet brusade så våldsamt och vinden tilltog så det prasslade ganska mycket i tälten. Det var det ändå värt, för föreställ er att vakna till den utsikten i gryningen! Mer om det i nästa, och mitt sista inlägg, om Tasmanien-resan.
Har du någon campingplats i världen som du tycker extra mycket om?
