28 mars 2019
En backpackers dagbok från roadtip och camping genom Australien - del 10 (här finns alla delar i serien)
Dag 32
Vi vaknade till en småregnig och molnig dag. Ju längre söderut, desto större risk för regn. Fast regnmolnen skingrade sig ungefär lika snabbt som de hopades. Vi stannade till vid några utsiktspunkter på vägen söderut, bl.a. Island Rock & Natural Bridge i Kalbarri nationalpark. Påminner på något vis om The Twelve Apostles vid Great Ocean Road i Victoria, men i småskaligare version. Vi försökte oss också på bl.a. Pink Lake, men tyvärr var den inte särskilt rosa just då.
Världens märkligaste (icke-existerande?) mikrostat
Så anlände vi småningom till den kanske bisarraste (och högst inofficiella) mikrostat jag någonsin kommer besöka: The Principality of Hutt River Province. Detta furstendöme påstår sig sen 21 april 1970 vara en självständig stat med sina 75 kvadratkilometer trots att ingen annan stat officiellt erkännt landet. Den självutropade självständigheten hade sin början i en dispyt mellan Western Australias regering på grund av att de inte kom överrens om någon veteproduktionskvot och då gick de familjer som ägde farmer i området samman för att kämpa mot detta. Själva anser de ju att de juridiskt sätt är en laglig egen stat genom de regler de lyckats kringgå, samt att Storbritannien sägs ha erkänt deras självständighet i och med ett brev där drottning Elizabeth II själv påstås ha skickat ett brev med gratulationer på Hutt Rivers nationaldag. Australien håller förstås inte med och kräver att de ska betala tillbaka all obetald skatt till staten, hittills utan framgång enligt vad jag förstått.
Jag orkar inte förklara resten av historien här i bloggen, så den som vill läsa vidare kan googla fram hela berättelsen.
Här har vi entrén till Hutt River, ingen direkt gränsbevakning här inte.
Jag betalade en liten slant för att få visum och stämpel i mitt pass, av självaste prins Graeme (grundarens yngsta son). Detta är dock inte alls obligatoriskt, utan mest ett roligt minne. Tror inte supermånga människor har just denna stämpel i sina pass. Inte för att det finns nåt land som erkänner denna stämpel heller.
På furstefamiljens gård finns bl.a. en staty av prins Leonard, postkontor, "regeringshus", kapell och museum. Och deras egna flagga på topp såklart.
De hade utställningar av olika samlarobjekt som de fått av besökare runtom i världen, t.ex. mynt och sedlar varav en gammal 1-marks sedel från svunna tider i Finland, och folks gamla uttjänade pass. Märkligt nog råkade jag ju faktiskt ha med mig mitt gamla ogiltiga pass, då jag innan avresan till Australien varit något nojig och tänkt att OM något skulle hända med mitt giltiga pass så kanske jag kan underlätta situationen genom att ha någon annan form av identifikation som reserv när jag ska genom ambassaden eller så. Men eftersom jag klarat mig dittills så kände jag att nu var stunden kommen, det var ju därför jag dragit med mig ett gammalt värdelöst pass tvärsöver Australien - för att det slutligen skulle hamna i denna royala passamling såklart! Så jag grävde fram passet ur den mest bortglömda gömman av min backpack som jag hade i bilen, och överräckte det till prins Leonard (som grundat staten och själv guidade turisterna i museet). Vad jag fick som tack? En Hutt River-bläckpenna och en pins. Hade kanske hoppats på något lite coolare av en självutropad kunglighet.
Nu bor alltså mitt före detta pass i Hutt Rivers passamling, det enda från Finland skulle jag våga gissa.
Efter denna minst sagt ovanliga upplevelse gjorde vi ett stopp i Southhampton och kollade in en utställning av gamla restaurerade lok. Orten i sig var rätt så söt med sina gamla byggnader.
Vi stannade även till i Geraldton för att inhandla lite mat och snacks, samt kolla in en tjusig röd-vit fyr. Inte helt olik den jag sökte upp i Sydney faktiskt, fast fyren i Sydney var naturligtvis gulligare!
Nu börjar jag nästan tycka att åkrarna och landskapen med halvgrönskan påminner lite om våra nordligare breddgrader. Men vindmöllor och annat som för mig är typiskt aussie tar mig snabbt tillbaka till verkligheten.
Vi fricampade vid Flat Rocks Beach, där det rentav fanns toaletter med rinnande vatten. Vi har faktiskt betalat för otrevligare ställen kan jag konstatera. Och så var natten relativt ljummen, vilket var skönt som omväxling. När jag gick på morgontoa före soluppgången fick jag dessutom beundra det vackra månskenet som spred sitt ljus över havet.
Dag 33
Svartare än svart
Dagens första stopp: Stockyard Gully Tunnel, en spännande kalkstensgrotta som halvvägs genom är svartare än svart när man släcker alla ficklampor. Tror aldrig någonsin jag upplevt ett så intensivt totalmörker, utan minsta tillstymmelse av ljuskälla, och alldeles tyst. Vi stod en ganska bra stund i mörkret för att de om det gick att vänja ögonen och i alla fall börja urskilja konturer, men nej. Man ska inte vara alltför klaustrofobisk i denna situation.
Man kan även passa på att hålla utkik efter små fladdermöss, eller trotsa säkerhetsrekommendationerna och krypa in i en liten sidogång vars stabilitet enligt infoskylten inte testats av myndigheter. På egen risk såklart, och lite kände jag nog av adrenalinet där jag delvis nästan fick åla mig fram. Här gick jag ju en aning emot mina egna principer om "det säkra före det osäkra" - härligt men farligt.
Kring öppningarna varnades det även för riklig förekomst av bin, och visst kunde jag höra en hel del surrande. Nedan en bit bivax som hittats på marken, mycket god honung här, mums!
Vandringsdröm för botanikern och skalbaggsfantasten?
Efter detta morgonäventyr bar det näst av till Mount Lesueur för att göra bergets trail walk. En av mina absoluta favoritvandringar under roadtripen, kanske delvis för att landskapet var så pass annorlunda jämfört med det jag sett i andra delar av Australien. Fräscht med nya intryck liksom.
Fina vyer och intressant och mångsidig växtlighet; annorlunda palmträd, gröna buskar, taggiga växter, olika sorts blommor, barrväxter... Lite av en botanikers dröm kanske.
Exempel på intressanta blommande växter i vackra färger, och den coolaste skalbaggen med taggiga nitar, som värsta punkaren typ.
Regntunga moln hotade hela tiden på himlen, men under vandringen kom det bara enstaka regndroppar och emellanåt sprack solen fram. Rätt så skönt vandringsväder sist och slutligen.
Efteråt letade vi upp en gratisdusch i Jurien Bay innan vi sökte upp en campingplats, nära en biodling fick vi konstatera. Men vi antog att även de vilar om nätterna, så vi lät dem vara ifred, och de lät oss vara ifred. Det blev en lugn och faktiskt varm natt, hela 18 grader om M's väderapp talade sanning. Inte så dålig nattemperatur för att vara vinter.
Vilken plats är den märkligaste du besökt? Samt nämn gärna en trevlig vandring du gjort eller en häftig grotta du besökt under resa.
3