Australiens mitt: djävulsklippor, kameler och spökstad

En bloggserie om min roadtrip till Australiens mitt. Del 5. (Här hittas del 4)
 
Dag 8 startade med en vacker soluppgång över det öppna landskapet. En ko stod någonstans ute på fältet och vrålade i långa etapper, och höll paus emellanåt för att hämta andan. Det var en lite lustig morgonserenad. 
 
Det blev en del körande denna dag då det vid det här laget inte fanns så mycket intressanta stopp att göra längre. Vi betraktade örnar som åt kadaver vid vägkanterna och plötsligt var jag inte fullt lika ledsen över alla döda kängurur som mött en bråd död då de försökt korsa vägen - det lilla bortfallet underlättar ju istället bland annat örnarnas överlevnad. De har inte dött förgäves, circle of life helt enkelt.
 
Allt detta körande fick mig även att reflektera kring hur det ligger i människans natur att vandra och flytta på sig. Mänskligheten i sin helhet har aldrig varit, och kommer aldrig bli slutgiltigt bosatt på en fast punkt, utan vi kommer alltid röra på oss i någon grad - av tvång, i hopp om något bättre eller av ren nyfikenhet. Vi har våra rötter, men vi sitter inte fast i marken såsom träd.
 
Plötsligt fick vi syn på en kamelfarm och beslöt oss för att svänga in där. Stället var öppet för besökare och det var inget inträde. Faktum är att vi inte såg en endaste människa under tiden vi var där, så det var bara vi och ett gäng kameler, samt en emu.
 
 
Jag antar att man hade fått betala för en ridtur om man hade velat, men vi nöjde oss med att bara hälsa på dem. Den lustiga bruna kamelen nedan tycker jag nästan ser ut som en älgko som står och fånar sig.
 
Vi stannade ett tag senare till vid en rastplats för lunch. Jag passade på att fota en gammal trasig vindmölla.
 
Efter ytterligare ett par timmars körning gjorde vi ett kort stopp vid Devils Marbles (av aboriginerna kallat Karlu Karlu), där man kan spana in klasar av stora runda stenbumlingar. Intressant naturfenomen. Solen stod rätt lågt på himlen vid det här laget, vilket gav de rostbruna stenarna en djupare nyans.
 
På väg till nästa campingplats - som för ovanlighetens skull hade en toalett (tänk utedass) - såg vi både lösgående hästar och getter. Vi märkte att kvällen var mindre kall nu när vi börjat röra oss bort mot Australiens mitt.
 
Dag 9 blev det ännu mer körande. Det var en mycket händelsefattig dag med tröttsamt enformigt öppet landskap. Att det mest spännande som hände under denna körning var ett vägarbete säger väl allt. Vi korsade vid något skede gränsen till Queensland och lämnade Northern Territory bakom oss. 
 
Lagom till kvällen anlände vi till den lilla staden Mount Isa. Det kändes uppfriskande med civilisation, men vi valde att campa på ett lite mer spännande ställe - nämligen spökstaden Mary Kathleen. Det var inte så otäckt som det låter dock, men intressant att se husgrunder och andra rester av det lilla samhället som plötsligt lämnats vind för våg efter att uranbrytningen (som staden levde på) avslutades. När samhället frodades fanns det bland annat ett postkontor, sportanläggning, banker och biograf här. På bilden nedan ser ni vad jag tror har varit en fontän? Här var det alltså tydligen tillåtet att fricampa, och längre bort i spökstaden fanns det ett fåtal andra campare. De enda fasta invånarna här bestod av en flock kor (som lämnade sina skithögar här och var), fåglar och kanske ett och annat småkräk.
 
Passande nog steg fullmånen upp över horisonten i takt med att mörkret föll på. Vid det här laget var ölen slut (själv har jag fram till dess druckit en öl i princip varje kväll under denna roadtrip, varken mer eller mindre), men det gick ingen nöd på oss, utan vi lagade lite ris med butter chicken-sås och linser, och så kollade vi ännu en film i bilen innan sömnen tog oss.
 
Att hitta in till spökstaden var ingen större konst, men att hitta ut igen var en annan femma. Vi såg en väg som ledde bortåt och tänkte inte desto mera på saken. Efter att vi guppat fram ett tag började vi konstatera att vägen in inte var såhär lång, eller dålig, som den vi körde igår. Så det var bara att vända tillbaka. En söt kalv stod mitt på vägen och stirra på oss - när vi började komma lite väl nära rusade den förskräckt till mamma. Väl på rätt väg hade vi igen en lång körning framför oss. När lunchtid närmade sig hittade jag via Wikicamps-appen en rastplats med gratis dusch. Förvisso bara med kallvatten, men det är ju för sjutton gratis! A var skeptisk, men det visade sig att vattnet faktiskt blev halvvarmt efter ett tag, jag som var beredd på en riktig kalldusch, och A som knappt vågade hoppas på en dusch överhuvudtaget. Uppfräschade efter en och en halv dag utan rinnande vatten! Efter lunchen körde vi vidare, för att till kvällen campa i Macrossan Park, en lite annorlunda fricamping med både toalett och dusch intill en järnvägsbro. Ett långt ekipage susade förbi campingområdet när jag gick på min nattliga kissrunda, inte undra på att det var gratis att campa här.
 
Dag 11 var sista dagen av detta äventyr. Vi steg upp tidigt, och jag körde första biten. Vi mötte någon dingo längs vägrenen, och när vi närmade oss Townsville var trafiken mycket livlig. Här började A bli nervös, då det ju var jag bakom ratten. Men hej, vi klarade oss! Han ville i alla fall ganska snabbt ta över och vi fick sitta och svära en hel del över allt vägarbete på väg upp till Cairns. Väl framme till slutdestinationen skaffade A en ny telefon (då hans gamla gick sönder ett par dagar tidigare), bokade tid hos mekaniker för besiktning inför registrering i Queensland och så körde han mig till hostel Lazy Duck där vi sa farväl (för den gången, vi sågs ju faktiskt vid två andra tillfällen efter detta).
 
Ett av mina mest minnesvärda äventyr i Australien var till ända.
Taggar: Northern Territory, Queensland, The Red Centre, friluftsliv, road trip;

Australiens mitt: Uluru och hennes mindre kända kusiner

En bloggserie om min roadtrip till Australiens mitt. Del 4. (Här hittas del 3)
 
 
Tidig väckning klockan 5:45 i mörkret. Vi skippade de vanliga morgonrutinerna och bara körde direkt till Uluru för att se soluppgången, med gårdagens nära-ko-upplevelse i färskt minne. Utsiktsplatsen tycks ha ändrat position, för vår GPS envisades med att vi skulle fortsätta köra, fast vi såg en turistbuss svänga in på en tidigare väg. Logiken sa ju tydligt att turistguiderna nog vet precis var man bäst ser Uluru i morgonljus, så vi svängde snart om och så hittade vi rätt till slut. Bra att vi startat i god tid så någon minut hit och dit inte hade någon betydelse. Vi förlorade ganska många minuter redan på campingområdet på grund av att det var så mörkt och vi kom inte ihåg var utfarten fanns, så där körde vi omkring ett tag i labyrinten av buskar och campare innan vi hamnade rätt.
 
Vi hann hur som helst alldeles lagom tills naturens skådespel skulle börja. Det var inte riktigt så spektakulärt som vi hade väntat oss, men visst är den stora stenen vacker när den färgas röd.
 
Uluru / Ayers Rock, Northern Territory, Australien
 
heliga Uluru / Ayer's Rock i Australiens mitt
 
Efteråt blev det pannkaksfrukost för hela slanten och så utnyttjade vi gratisguidningen (free ranger walk) vid Uluru som erbjuds dagligen. Det är absolut värt att gå på denna guidning, för det var intressant att lyssna på guiderna (en aussie och en aborigin) och lära sig mer om bergets betydelse för aboriginerna samt de kulturella och spirituella traditionerna.
 
Uluru, aboriginernas heliga berg i Australien
 
aboriginsk kultur - traditionell skola med väggmålningar
 
Bland annat fick vi beskåda dessa målningar. Detta föreställer en traditionell aboriginsk skola - det var här som barnen blev skolade av de äldre. Kanske den äldsta formen av skola i mänsklighetens historia?
 
Uluru i Australiens röda centrum
 
Vi gick även runt hela Uluru, en promenad på 10,6 km. Eftersom det var lite blåsigt så var berget stängt för bestigning. Men även om det varit öppet för turister så hade jag ändå inte gjort det, för det anses vara både riskfyllt och oetiskt. Det fanns till och med en lista i nationalparkens infocenter där man kunde skriva under om man valt att inte bestiga berget. Även om många drömt och fortfarande drömmer om att bestiga det heliga berget så har intresset sjunkit med tiden - antagligen tack vare upplysning och ökad respekt för ursprungsbefolkningen, och det är idag en allt större självklarhet att välja att respektera aboriginernas religion och seder. Att fortsätta tillåta turister bestiga berget känns trots allt inte så motiverat - kanske för att ganska många av de få som fortfarande tycker det är acceptabelt att bestiga berget helt enkelt saknar respekt för bergets helighet. Folk lär ska ha skymfat platsen genom att ha tagit avklädda bilder på berget, och så finns det rent av de som får för sig att de behöver skita där uppe...! Därför är jag glad att turister äntligen kommer förbjudas att klättra på berget fr.o.m. 26 oktober 2019. Läs mera om detta hos Vagabond.
 
Man får i alla fall fortsättningsvis vandra runt berget, och det är en upplevelse det med. En del av sällskapet ville springa hela sträckan, men vi var två styckna som inte riktigt hade kondition till det, så vi promenerade hela vägen, vilket tog oss 2 timmar med en kort paus på kanske 10-15 minuter. Rätt bra tid skulle jag påstå, med tanke på att det var rätt varmt. Och det var skönt att äntligen få sikte på parkeringen igen, klippan är så pass stor att man lätt tappar grepp om hur långt man egentligen gått. Efteråt åt vi en enkel lunch, hängde ett tag i infocentret och sedan började det bli dags att kolla in solnedgången. Jag försökte hävda att man inte kan se solnedgången från samma håll som soluppgången ifall man vill se klippan färgas röd, men det var ingen som ville lyssna så vi missade den biten. Men visst var det vackert att beskåda solnedgången från andra sidan av klippan med. Jag var dock mer fascinerad av silhuetten av Ulurus något mindre kända kusin Kata Tjuta, som man kunde se extra tydligt vartefter solen sjönk ner mot horisonten.
 
Uluru-Kata Tjuta nationalpark i solnedgång
 
På tal om mindre kända berg i Australiens center, nedan ser du en bild på Mount Conner, som ofta misstas för Uluru. Även hos oss blev det en liten diskussion huruvida det var Uluru vi såg framför oss - när man jämför i efterhand kan jag inte förstå hur man egentligen kan missta sig så pass!
 
Mount Conner i Australiens mitt, som ofta misstas för Uluru
 
Vi campade på samma plats som föregående natt, för att morgonen därpå styra kosan mot Kata Tjuta som vi under solnedgången fick beundra på avstånd. Utseendemässigt minst lika vackert som Uluru, fast utan den där legendariska mystiken. Här kan man i alla fall göra ett antal olika vandringar - vi valde att göra Valley of the Winds, en vandring på ungefär 7 km som visade sig vara lättare än jag förväntat mig. Vackra vyer bland de mjukt formade klipporna. 
 
Kata Tjuta / Olgas, Northern Territory, Australien
 
vandring i Kata Tjuta nationalpark, Australien: Valley of the Winds
 
Kata Tjuta, Valley of the Winds walk, Australiens mitt
 
Efteråt gjorde vi även en kort promenad till Walpa Gorge, eftersom vi avverkade den längre vandringen så pass snabbt. Efter detta var jag ändå ganska slutkörd - vi hade också vandrat mycket i relativt hög värme på ca 30 grader dagarna innan så jag kanske började närma mig en slags smärtgräns. 
 
Vandring i Kata Tjuta, Northern Territory, Australien
 
Vi kollade in Kata Tjuta en sista gång från en utsiktsplats och så stannade vi även till vid en annan utsiktsplats för att ta farväl av Uluru, innan vi lämnade nationalparkerna för gott. Vi gjorde ett stopp vid ett roadhouse för att tanka och duscha. Här skulle tjejerna dra vidare söderut, medans jag och A var på väg upp till Cairns, så vi sa farväl till dem och så var det bara vi två igen. Vi spanade in ett gäng frigående hästar på väg till campingplatsen, som denna gång fick bli på en enkel rastplats där vi var nästan helt ensamma. Under middagen hörde vi kameler som brölade någonstans ute på slätten. Jag tyckte mig även höra något annat, kanske dingos. Jag var för första gången lite nervös över att kravla ut ur bilen och kissa på natten.
Taggar: Northern Territory, The Red Centre, Uluru, road trip;

Australiens mitt: Kings Canyon, dingos och andra djurmöten

 
 En bloggserie om min roadtrip till Australiens mitt. Del 3. (Här hittas del 2)
 
 
Kings Canyon in Northern Territory, one of the best hiking spots in Australia / Kings Canyon, en av de bästa platserna för vandring i Australien
Dagens huvudpunkt: Kings Canyon som påminner mig väldigt mycket om bilder jag sett från USA.
 
camping in Australian outback / campingliv Down Under
 
Dag 5 började med frukost och en kopp te i soluppgången. Plötsligt landade en skatlärka bredvid våra fötter som pep och hade sig. Stackarn hade varit med om någon sorts olycka och förutom att ena foten var skadad så var näbben alldeles krokig. Ni kan se på bilden nedan att näbben liksom pekar åt olika håll. Jag kunde förstås inte låta bli att erbjuda den lite brödsmulor, och till min förvåning åt den rakt ur min hand - så hungrigt var det lilla livet. När den var nöjd så flög den sin kos, så vingarna var det i alla fall inget fel på. Det gav mig lite hopp om att kanske den kommer överleva och fortsätta leva ett ok liv. Man kan ju alltid hoppas. Den deformerade näbben lär väl inte återgå till normalt läge, men kanske den klarar av att hitta och äta föda ändå.
 
Aussie birds: injured Magpie-lark / fåglar i Australien: skatlärka
 
Red Centre, Northern Territory - car wrecks / Australiens röda centrum: bilvrak
 
Vi tog en oasfalterad genväg som kräver tillstånd för att komma till Watarrka nationalpark och Kings Canyon, då det är ett heligt område för aboriginerna vad jag förstod. Det var dock enkelt att skaffa i Alice Springs och det kostade ingenting. Överlag i denna del av Australien så ser man bilvrak både här och var, många av dem vandaliserade. Troligen är det så kolossalt dyrt att bogsera havererade bilar härifrån, att det ofta är mer lönsamt att bara lämna dem kvar.
 
Car wreck in Australian outback / bilvrak i Australiens röda mitt, Northern Territory
 
Aussie animals: dingo / djur i Australien - dingo
 
Vi stannade till på en utsiktsplats som vi inte blev särskilt imponerade av. Precis när vi satt oss i bilen igen fick vi dock syn på en dingo som kom gående i riktning mot vår bil - tack och lov att vi inte mötte den på väg till bilen..! Först hoppade den upp på bordet och kollade om det fanns några matrester, sen gick den en runda runt bilen för att inspektera och den var lite väl nyfiken på oss för att vara ett vilt djur. Vi passade i alla fall på att fota den när vi ändå hade den så nära inpå.
 
Australian wildlife - dingo / däggdjur i Australien - dingo
 
När vi anlänt till Kings Canyon så stötte vi på tjejerna som vi tappade bort under tredje dagen, vilken bra tajming! De skulle gå samma vandring som vi, så tillsammans begav vi oss iväg. Vi valde att göra Rim Walk som är 6 km lång och uppskattas ta 3-4 timmar.
 
The first hard section of Kings Canyon hike
 
Den första etappen var enormt tungt med sina drygt 1000 trappsteg. Denna kulle kallas inte "Heartbreak Hill" eller "Heart Attack Hill" utan orsak. Jag ville faktiskt ge upp redan halvvägs upp, men tur var det att jag fortsatte kämpa, för väl uppe så var det faktiskt en ganska lätt vandring. På bilden ovan ser det inte alls ut som någon stor grej, men jag lovar att de där tusen trappstegen är inte lätta om man inte är väldigt vältränad. Är det riktigt varmt kan det rent av vara väldigt farligt att göra denna vandring. Vi hade ändå "bara" max 30 grader under vandringen skulle jag tippa, det var ju på höstsidan när vi var där.
 
Kings Canyon Rim Walk, walking track
 
Jag drog en lättnadens suck när stigen blev mera plan igen. Nedan en rolig ödla som jag hann fånga på bild innan den slank iväg igen.
 
Lizard in Kings Canyon, Northern Territory / ödla i Australien
 
Kings Canyon, Northern Territory, Australia / Australien
 
Här har vi en av mina allra mest episka bilderna där jag själv syns. Ser det inte lite hisnande ut så säg? Ja, jag var rädd och vågade inte stå där, så jag bokstavligt talat kravlade dit och poserade sittandes istället. Sen kravlade jag tillbaka till tryggheten igen.
 
När vi tagit oss över till andra sidan av kanjonen så möttes vi av synen nedan, hur häftigt som helst!
 
Kings Canyon, watarrka national park, Northern Territory, Australia / nationalpark i Australien
 
water in Kings Canyon, Australia / vattensamling i Kings Canyon, Australien
 
Trots att landskapet i övrigt är så torrt fanns det ändå en del vattenansamlingar. Detta var dock bara ett minimalt vattenhål, fanns ett större nere i kanjonen.
 
Kings Canyon, Red Centre, Australia / centrala Australien
 
Efter denna strapats tyckte vi att vi gjort oss förtjände av att betala för att ta en dusch vid ett roadhouse, efter att ha varit oduschade i fyra dagar (förutom de gånger vi fått skölja av oss lite i de kalla bäckarna vill säga). Vi campade utanför Uluru nationalpark och var en hårsmån från att krocka med en svart ko i mörkret på väg till campingplatsen. A parerade bra med bilen, men jag trodde nog ett ögonblick att sista stunden var kommen. Men vi överlevde ju tydligen såväl dingos och bergsvandring, som möten med självmordsbenägna kor, annars hade jag inte kunnat sitta och skriva detta idag!
 
Vilken vandring är den coolaste du gjort? Har du haft något spännande eller intressant djurmöte när du rest eller vandrat i naturen?
Taggar: Northern Territory, The Red Centre, road trip;