Marias Memoarer - resor, foto, livet - Australiens mitt: djävulsklippor, kameler och spökstad

En bloggserie om min roadtrip till Australiens mitt. Del 5. (Här hittas del 4)

Dag 8 startade med en vacker soluppgång över det öppna landskapet. En ko stod någonstans ute på fältet och vrålade i långa etapper, och höll paus emellanåt för att hämta andan. Det var en lite lustig morgonserenad.

Det blev en del körande denna dag då det vid det här laget inte fanns så mycket intressanta stopp att göra längre. Vi betraktade örnar som åt kadaver vid vägkanterna och plötsligt var jag inte fullt lika ledsen över alla döda kängurur som mött en bråd död då de försökt korsa vägen - det lilla bortfallet underlättar ju istället bland annat örnarnas överlevnad. De har inte dött förgäves, circle of life helt enkelt.

Allt detta körande fick mig även att reflektera kring hur det ligger i människans natur att vandra och flytta på sig. Mänskligheten i sin helhet har aldrig varit, och kommer aldrig bli slutgiltigt bosatt på en fast punkt, utan vi kommer alltid röra på oss i någon grad - av tvång, i hopp om något bättre eller av ren nyfikenhet. Vi har våra rötter, men vi sitter inte fast i marken såsom träd.

Plötsligt fick vi syn på en kamelfarm och beslöt oss för att svänga in där. Stället var öppet för besökare och det var inget inträde. Faktum är att vi inte såg en endaste människa under tiden vi var där, så det var bara vi och ett gäng kameler, samt en emu.

Jag antar att man hade fått betala för en ridtur om man hade velat, men vi nöjde oss med att bara hälsa på dem. Den lustiga bruna kamelen nedan tycker jag nästan ser ut som en älgko som står och fånar sig.

Vi stannade ett tag senare till vid en rastplats för lunch. Jag passade på att fota en gammal trasig vindmölla.

Efter ytterligare ett par timmars körning gjorde vi ett kort stopp vid Devils Marbles (av aboriginerna kallat Karlu Karlu), där man kan spana in klasar av stora runda stenbumlingar. Intressant naturfenomen. Solen stod rätt lågt på himlen vid det här laget, vilket gav de rostbruna stenarna en djupare nyans.

På väg till nästa campingplats - som för ovanlighetens skull hade en toalett (tänk utedass) - såg vi både lösgående hästar och getter. Vi märkte att kvällen var mindre kall nu när vi börjat röra oss bort mot Australiens mitt.

Dag 9 blev det ännu mer körande. Det var en mycket händelsefattig dag med tröttsamt enformigt öppet landskap. Att det mest spännande som hände under denna körning var ett vägarbete säger väl allt. Vi korsade vid något skede gränsen till Queensland och lämnade Northern Territory bakom oss.

Lagom till kvällen anlände vi till den lilla staden Mount Isa. Det kändes uppfriskande med civilisation, men vi valde att campa på ett lite mer spännande ställe - nämligen spökstaden Mary Kathleen. Det var inte så otäckt som det låter dock, men intressant att se husgrunder och andra rester av det lilla samhället som plötsligt lämnats vind för våg efter att uranbrytningen (som staden levde på) avslutades. När samhället frodades fanns det bland annat ett postkontor, sportanläggning, banker och biograf här. På bilden nedan ser ni vad jag tror har varit en fontän? Här var det alltså tydligen tillåtet att fricampa, och längre bort i spökstaden fanns det ett fåtal andra campare. De enda fasta invånarna här bestod av en flock kor (som lämnade sina skithögar här och var), fåglar och kanske ett och annat småkräk.

Passande nog steg fullmånen upp över horisonten i takt med att mörkret föll på. Vid det här laget var ölen slut (själv har jag fram till dess druckit en öl i princip varje kväll under denna roadtrip, varken mer eller mindre), men det gick ingen nöd på oss, utan vi lagade lite ris med butter chicken-sås och linser, och så kollade vi ännu en film i bilen innan sömnen tog oss.

Att hitta in till spökstaden var ingen större konst, men att hitta ut igen var en annan femma. Vi såg en väg som ledde bortåt och tänkte inte desto mera på saken. Efter att vi guppat fram ett tag började vi konstatera att vägen in inte var såhär lång, eller dålig, som den vi körde igår. Så det var bara att vända tillbaka. En söt kalv stod mitt på vägen och stirra på oss - när vi började komma lite väl nära rusade den förskräckt till mamma. Väl på rätt väg hade vi igen en lång körning framför oss. När lunchtid närmade sig hittade jag via Wikicamps-appen en rastplats med gratis dusch. Förvisso bara med kallvatten, men det är ju för sjutton gratis! A var skeptisk, men det visade sig att vattnet faktiskt blev halvvarmt efter ett tag, jag som var beredd på en riktig kalldusch, och A som knappt vågade hoppas på en dusch överhuvudtaget. Uppfräschade efter en och en halv dag utan rinnande vatten! Efter lunchen körde vi vidare, för att till kvällen campa i Macrossan Park, en lite annorlunda fricamping med både toalett och dusch intill en järnvägsbro. Ett långt ekipage susade förbi campingområdet när jag gick på min nattliga kissrunda, inte undra på att det var gratis att campa här.

Dag 11 var sista dagen av detta äventyr. Vi steg upp tidigt, och jag körde första biten. Vi mötte någon dingo längs vägrenen, och när vi närmade oss Townsville var trafiken mycket livlig. Här började A bli nervös, då det ju var jag bakom ratten. Men hej, vi klarade oss! Han ville i alla fall ganska snabbt ta över och vi fick sitta och svära en hel del över allt vägarbete på väg upp till Cairns. Väl framme till slutdestinationen skaffade A en ny telefon (då hans gamla gick sönder ett par dagar tidigare), bokade tid hos mekaniker för besiktning inför registrering i Queensland och så körde han mig till hostel Lazy Duck där vi sa farväl (för den gången, vi sågs ju faktiskt vid två andra tillfällen efter detta).

Ett av mina mest minnesvärda äventyr i Australien var till ända.