Marias Memoarer - resor, foto, livet

 

 

Bussen från Dubrovnik till Kotor som blev 4 timmar försenad, otroligt frustrerande speciellt med tanke på att ingen kunde säga med säkerhet när (eller om?) bussen skulle dyka upp... Men fram kom jag, till slut. Att bli förkyld och få feber efter en dagstur med onödigt sval luftkonditionering på minibussen var ju också lite onödigt. Fick skippa planerna för den dag jag var febrig, och även följande dag var jag hängig. Slemhostan och sega nästäppan sitter fortfarande i nästan 2 veckor senare. Men tur att jag åtminstone fick tillbaka energin snabbt så det inte behövde bli ett hinder för mina upptäcktsfärder! På resan hem uppstod flygförsening och missat anslutningsflyg vilket ledde till att jag kom hem över 5 timmar senare än tänkt. Håll tummarna för att jag får en skälig ersättning.

 

Vad gäller transport mellan orterna så valde jag att betala 30 euro för en transfer (arrangerat av 360 monte) mellan Kotor och Mostar, mycket prisvärt och man slipper förseningar och långa jobbiga bussresor! Till skillnad från resan mellan Dubrovnik och Kotor så gick bussresan mellan Mostar och Split betydligt smidigare, tack och lov för det! Bussresorna kostade ca 20 euro respektive ca 8 euro.

Till flygplatsen i Split tog jag mig enkelt med shuttlebuss för 30 kuna (ca 4 euro).

 

 

Kranvattnet var fullt drickbart på samtliga orter. Ibland köpte jag vatten på flaska ändå, vilket känns lite dumt i efterhand. Det hade räckt med en större flaska bara för att ha en flaska att fylla på med kranvatten efterhand. Det är inte ovanligt med drickvattenfontäner, i synnerhet i Dubrovnik fanns det gott om dessa så ingen behövde törsta i den staden. Många passade även på att fräscha upp ansiktet eller kyla ner handlederna i hettan med det härligt kalla vattnet. Däremot tyckte jag det kändes lite slösaktigt att det inte fanns kranar på fontänerna i Dubrovnik, så vattnet rann nonstop. Varför? Eller har de nåt sorts fiffigt vattenreningssystem som gör att inget går till spillo?

 

 

 

I Kroatien blev det enklare sovsalar. Hostel Split Garden var mycket prisvärt (ca 15 euro/natt) med tanke på det utmärkta läget, och sovsalarna var i acceptabelt skick (förutom en liten läcka som jag förstod de tampats med ett tag, men inget desto farligare). Köket var väldigt litet och samsades med receptionen, så här är det ingen idé med något storkok. Men fyller de viktigaste funktionerna och jag gillade terrassen där jag fick några nya trevliga bekantskaper! 

 

Rooms Villa Garden i Dubrovnik däremot var något av en flopp. Det enda jag var nöjd med var läget. I övrigt var hela huset i dåligt skick och luktade mögel, det lilla köket var ofräscht och hostelet är beläget vid en ganska hårt trafikerad väg där diverse fordon susar förbi nästan dygnet runt. Första natten fick jag knappt någon sömn men jag lyckades på något sätt vänja mig både vid ljudet (som ändå avtog på småtimmarna) och lukten som jag tydligen blev immun mot efter ett par dagar. Men verkligen inte värt nästan 30 euro/natt.

 

Min flashpacking-känsla fick jag i Kotor Old Town Hostel. Ett dubbelrum inne i gamla stan för ca 40 euro/natt, delat badrum och gemensamt kök. Själva rummet var i klass med ett hotellrum, riktigt rent och fräscht, bäddad säng med handdukar. Stenväggen var ett riktigt vackert inslag. Prisvärt, skulle jag påstå, och så skönt efter mögelhostelet i Dubrovnik! Någon på receptionen hade lyckats klanta till det på nåt sätt med bokningen, så när jag checkade in hette det att jag efter två nätter skulle behöva byta till ett annat rum i en närliggande byggnad. Så jag packade ihop mina saker och sen när det väl var dags för rumbyte så visade det sig att jag inte alls behövde byta utan fick stanna i samma rum under hela vistelsen. Kändes aningens onödigt, de kunde ju ha kontaktat mig angående de ändrade planerna tidigare. I övrigt har jag inget alls att klaga på.

 

I Mostar testade jag på ytterligare en boendeform, ett litet gästhus (Guesthouse Centro) beläget väldigt nära bron, men ändå på en väldigt lugn gata. Ett simpelt enkelrum för 11 euro/natt med en liten minikyl och luftkonditionering samt välfungerande wifi. Delat badrum, men halva vistelsen var jag den enda gästen så då fick jag ha det för mig själv. Old Town Hostel må ha haft en lyxkänsla över sig, men jag undrar om inte detta ändå var mitt favoritboende. Kvinnan som skötte stället var nämligen en av de rarare människorna jag träffat, och hon var väldigt mån om att jag skulle ha det bra - bad så mycket om ursäkt för att hon råkade vara ute på ärenden när jag anlände tidigare än meddelat, bjöd mig genast på ett kallt glas Fanta på rummet, lät mig använda tekokaren i hennes egna lägenhet då jag var förkyld (fanns inga kokmöjligheter då man bokat enkelrum) och var bekymrad över min hälsa och kom upp med citronklyftor åt mig. Hon erbjöd sig till och med att tvätta mina kläder, men jag kände inte att det behövdes just då. En vänlig kram och önskan om trevlig fortsättning på min resa när jag checkade ut. Vilken omtänksam värd alltså, tror inte det är sista gången jag bor såhär på resande fot! 

 

Egentligen vill jag inte tycka om souvenirer. Men jag gör det ändå, kan inte hjälpas. Jag köper ändå inte souvenirer bara för att, utan det ska gärna vara något speciellt som jag tycker representerar destinationen, kanske något som passar in i min inredning hemma eller något bruksföremål. Jag lyckades komma hem med något för varje land jag besökt under denna resa:

- snäcka hittad på strand i Kroatien

- magnet från kattmuseet i Kotor (en del av intäkterna går till stadens gatukatter, vilket känns bra)

- ljuvliga handgjorda kopparsmycken från Mostar. Kopparhantverk tycks för övrigt vara en grej i Bosnien.