Marias Memoarer - resor, foto, livet

Det var ett tag som jag var väldigt dålig på att uppdatera bloggen. Frånvaron berodde mycket på en del bekymmer som ovädret Debbie ställde till med på mina äventyr mellan Noosa och Airlie Beach. För er som kanske missat hela grejen så var Debbie kort sammanfattat en ovanligt stark tropisk cyklon (jämförbart med orkan) som härjade i slutet av mars-början av april och som slog till hårdast kring Airlie Beach. Det har snackats om vindbyar på över 200 km/h (vilket borde motsvara ca 55 m/s - kan ni ens föreställa er det?!) så majoriteten av befolkningen i dessa trakter - i synnerhet närmast kusten - fick såklart evakueras. Cyklonen fortsatte röra sig söderut som en ex-cyklon och fast vindstyrkan avtog vartefter så hällde det tydligen ner desto mer regn istället - områden kring Brisbane blev allvarligt översvämmade och till och med Nya Zeeland hade problem med översvämningar. Jag var aldrig i någon direkt farozon - jag befann mig varken nära stormens öga eller i de värst drabbade översvämningsområdena, men visst fick jag ändå uppleva konsekvenserna av Debbie. Fortfarande inget i jämförelse med alla människor som förlorat sina hem och kanske även anhöriga, men här kommer min historia i alla fall, för det är onekligen lite stressigt att råka ut för sådana här saker när man är ute och reser på okända platser. Jag har länge haft detta halvfärdiga inlägg i ett utkast, men nu fick jag äntligen tummen ur och skrev färdigt inlägget så ni kan läsa min historia. Ganska mycket text, men förhoppningsvis orkar ni läsa till slut.

 

 

Det hela började alltså redan i Noosa, när ex-cyklonen Debbie drog över samhället lagom tills jag och flera andra skulle ta bussen vidare norrut. Det började regna och blåsa en del och efter att vi väntat 45 minuter så ringde någon Premiers kundbetjäning - det visade sig att bussen var inställd. Det började blåsa och regna allt hårdare och vi stod vid bussterminalen och undrade vad sjutton vi gör nu, vi hade ju inte direkt något boende bokat för en natt till i Noosa, och många av oss skulle på en Fraser Island-tur följande morgon. Tre tyska tjejer föreslog att vi skulle försöka fixa en Uber-taxi och vi fick napp. När chauffören anlände och vi berättade vart vi skulle så var hon väldigt tveksam med tanke på vädret.

 I Rainbow Beach två timmar bort var vädret helt ok, så hade vi klarat av att ta oss ut ur Noosa och på motorvägen 

hade det antagligen varit ganska lugnt sen. Hon bestämde sig för att göra ett försök, men jag blev tveksam och orolig av alla grenar och träd som redan låg på vägarna - det såg verkligen inte tryggt ut. Hon försökte sig på två vägar ut men det var omöjligt på grund av träd som blockerade vägarna, och jag såg att det började samlas rätt mycket vatten på vissa vägar. Hon körde oss till  slut till McDonalds och erbjöd sig att köra oss väldigt tidigt nästa morgon istället, för då skulle vägarna troligvis vara i skick igen - det var faktiskt folk som stod och sågade trädstammarna mitt i värsta stormen, så det tog nog inte länge för dem att röja upp det värsta. Så satt vi där på McDonalds och konstaterade ganska snabbt att stormen verkat ha dragit vidare. Vi väntade ungefär två timmar innan vi beslöt oss för att försöka med Uber igen, eftersom det verkligen inte var lockande att sitta på McDonalds hela natten och sen åka iväg till Fraser Island supertrött. Även denna chaufför var tveksam till om det skulle gå att ta sig till Rainbow Beach, men han var villig att testa. Denna gång lyckades det, så två timmar senare var vi framme vid våra hostels. Jag trodde naturligtvis att nu var all stress över och att resterande bit av östkusten inte skulle vara något problem, för stormen skulle ju röra sig söderut och allt återgår till det normala. Där hade jag fel (snacka om att inte förstå sig på konsekvenserna av en vild orkan).

 

Så kom jag mig iväg på Fraser Island-turen som planerat, men när vi kom tillbaka till Rainbow Beach tog stressen över igen när folk blivit informerade om att Premier-bussen inte kommer gå till Airlie Beach följande dag, utan enbart till Hervey Bay. Återigen var vi många som ville ta oss vidare till Airlie Beach och Whitsunday Islands. Vi hade ju också redan bokat våra hostels och allt. Vi var ett gäng på 6 pers från Fraser-utflykten som bestämde oss för slå våra kloka huvuden ihop och boka om våra bussturer till Hervey Bay istället för Airlie Beach, hitta boende för en natt i Hervey Bay, hyra bil och köra upp till Airlie Beach, då bussarna ändå inte var att lita på. Senare insåg vi också att de flesta hostel i Airlie Beach fortfarande var stängda på grund av skadorna av cyklonen, så alla våra bokningar hade annulerats. Elektricitet hade de inte heller. Herregud, var skulle vi bo i Airlie Beach?! Vi ordnade i alla fall med hyrbil och boende i Hervey Bay - en underbar familjelägenhet i ett motell, vilken lyx för oss som är vana med backpackerhostel! Det var skönt med i alla fall lite flyt mitt i all stress.

Det där med att hitta boende i Airlie Beach däremot var en helt annan femma. Vi hade alltså ingen aning var vi skulle sova kommande nätter, men vi var ju i alla fall ett gäng som kunde hålla ihop även om vi skulle bli tvugna att spendera natten på gatan. Eller troligen hade vi helt enkelt sovit i bilen första natten i nödfall, vilket skulle ha varit förfärligt obekvämt efter att redan ha suttit i en bil hela dagen - det var en ca tio timmars körning, minus pauserna, om jag minns rätt. Nå, vi försökte hålla humöret uppe så gott det gick och se det som ett litet äventyr. Vi försökte ringa runt till alla möjliga ställen som kanske kunde ha sovplatser, och till slut - två timmar innan vi anlände i Airlie Beach - fick vi tag på ett AirBnB, och hamnade i ett sorts beachhouse eller lägenhet som saknade ström såsom alla andra boenden. Men vi var bara så tacksamma över att få sängar att sova i och drickbart kranvatten, att vi inte brydde oss alls om en så liten detalj som belysning och varmvatten. Det var mörkt när vi anlände, så vi fick ta till ficklampor för att göra oss redo för att sova. Det var en märklig känsla att vakna upp följande morgon och se hur stället faktiskt såg ut. Jag hade drömt något väldigt konstigt också, så när jag vaknade till under natten fattade jag först inte alls var jag befann mig.

Det var i alla fall ett riktigt härligt ställe, med havsutsikt och stor balkong. Det fanns även en gasgrill så på kvällen grillade vi, eftersom det som sagt inte fanns någon ström så det gick ju inte att koka mat på något annat sätt. Ett gäng kakaduor väntade på att vi skulle mata dem med bröd om morgnarna - en kille sa att de hållit till där sen cyklonen, så jag antar att stackarna hade problem att hitta mat på egen hand efter stormen.

 

A post shared by Maria Norrgård (@mariasmemoarer) on May 18, 2017 at 1:46am PDT

Andra dagen började jag känna av stressen igen, för vi hade förvisso två nätter säkrade, men resten av gänget skulle på sina utflykter en dag före mig, vilket innebar att om jag inte hittade en sovplats för en tredje natt så skulle jag vara hemlös för natten, alldeles ensam. Jag begav mig till en researrangör eftersom jag läst i en fb-grupp att de har en lista på boenden man kan kontakta, och de gav mig ett nummer till en resort. Senare visade det sig även att några andra från samma Fraser Island-utflykt hade hittat en lägenhet, så jag fick dela den med dem för en natt. Jag lyckades även boka en säng på resorten för natten efter min Whitsunday-utflykt. Nu var jag så himla lättad - bara några timmar tidigare hade jag haft ont i magen på grund av stressen. När jag äntligen kunde slappna av igen så bestämde jag mig för att gå ut och hjälpa ägaren till strandhusen med att röja upp efter stormen - vi var så tacksamma över att ha tak över huvudet säkrat, så det kändes som det minsta man kunde göra i den situationen, att ställa upp lite för samhället. Värst vad man kan uppskatta simpla saker när man varit med om sådant här!

Tredje natten, som var i den nya lägenheten bara ett tjugotal meter från mitt förra boende, var rena lyxboendet med tanke på omständigheterna. Det var bland de första ställena som fick tillbaka elen (bortsett från matbutiker, bensinstationer och andra viktiga byggnader som använde el från generator) och nu hade jag plötsligt allt jag kunde önska: luftkonditionering, säng, varmt vatten, ett fungerande kök, belysning och rentav en tv! Det var nästan overkligt. Det enda som fattades skulle väl vara wi-fi, men nu ska vi väl inte vara kräsna - jag trodde ju nästan att jag skulle behöva sova bakom en soptunna lite över ett dygn tidigare!

Sen bar det av till Townsville och Magnetic Island, och äntligen var jag på en plats som inte alls behövt känna av Debbies krafter. Orkanen var historia för min del. 

Så man kan säga att jag haft det ganska stressigt och en del otur, eller snarare har jag svävat i en del ovisshet. Samtidigt har jag haft mycket tur eftersom allt ju löst sig på ett eller annat sätt, och även om det inte var roligt alls under de mest stressiga stunderna så har det varit ett äventyr. Trots att jag naturligtvis inte gillar vad cyklonen Debbie åstadkommit och lider med de som drabbats av den så är jag på något sätt ändå tacksam för mina upplevelser, för jag känner att min mentala styrka och förmåga att lösa situationer prövats och jag känner mig starkare än innan. Trött var jag ett tag efteråt kan jag dock lova.

Någon annan som på ett eller annat sätt påverkades av Debbie? Berätta gärna i en kommentar! Man får gärna också dela med sig av andra spännande historier från resor som inte riktigt gått som tänkt.