4 typer av Instagramkonton som jag inte gillar

Allmänt, Debatt och åsikter / Permalink / 4
 
Alla har säkert något som man stör sig på vad gäller Instagram. Här kommer några av mina irritationsmoment:
 
FOTOTJUVAR
De som har konton fulla av fantastiska bilder - som de inte tagit själva. Jag gillar helst inte sådana bilder, då personen i många fall troligen bryter mot copyrightlagar och det vill jag inte understöda. 
 
ENFORMIGHET
De som lägger ut massor av bilder exempelvis på sina barn, eller bara består av selfies. Överlag kan jag bli uttråkad av väldigt enformiga konton som lägger ut alldeles för mycket av samma sak, jag är mer en gott och blandat-människa som gärna vill ha lite av varje när jag följer lifestyle-konton. Nåt barn här och nån selfie där är helt ok, men däremellan vill jag också ha natur, resor eller annat som ser trevligt ut i kameralinsen. Ögongodis av alla de slag helt enkelt.
 
PLASTIKKIRURGI
Det är ett antal konton i denna kategori som gillar mina bilder och kanske även följer mig. Det känns nästan som en pik, att de försöker antyda att jag behöver fixa till min kropp?? Nej tack, jag vill inte följa er och jag behåller gärna mina minimala boobs, tack.
 
"FITNESSMODELLEN"/"MUSKELKNIPPET"
Alltså jag tränar ju på gym själv och kan gilla lite "fitspo" ibland. Men när instakontot mestadels består av att de vill visa upp sina vältränade kroppar så blir det helt enkelt inte intressant längre. Deras kroppar ser ju ändå precis likadana ut på alla 10 bilder de lagt ut den senaste veckan. Jag efterlyser träningskonton med lite mer variation och kreativa bilder. Kanske bilder på er själva in action istället för att bara posa, bra mat att äta när man vill bygga styrka, roligare fotovinklar..? Videor som visar rätt teknik kunde också vara en toppenidé!
 
 
Finns det andra typer av Instagramkonton som du helst inte följer? Fyll gärna på listan i en kommentar!

Höst och nystart

Allmänt / Permalink / 3
Nu har det hunnit vara höst officiellt ett litet tag och jag känner det är hög tid att offentliggöra mina tankar, planer och mål kring den närmaste framtiden. Någon långsiktig plan finns ännu inte i min värld, men det är ju lite mer spännande så. Efter min långa utlandsvistelse i Australien och Singapore känner jag i alla fall mer än någonsin att hösten för med sig en nystart på ett plan. Mitt liv just nu ser delvis ut som innan jag åkte till Australien, men bättre, och med mer motivation och ambitioner.
 
 
 
Detta vill jag göra i höst:
 
- Hitta ett jobb (heltid eller deltid), och under tiden vikariera såsom jag gjorde förra året, mestadels med ensamkommande minderåriga flyktingar. Med lite tur kan jag småningom kanske få en anställning på ett av dessa boenden, via läroavtal.
 
- Jag har även varit i företagstankar länge. Men jag ska avvakta ett litet tag tror jag och se hur det känns senare i höst på den fronten.
 
- Hälsa på vänner som jag inte sett på typ ett år, och umgås med familj och släkt.
 
- Njuta av naturen i Finland.
 
- Om möjlighet finns, hälsa på en vän i Göteborg och kanske kombinera resan med ett par andra nordiska resmål. Är också lite sugen på en sväng till Umeå eller Tallinn. Övriga resor tror jag att jag får fundera på efter jul när jag kanske börjar få bättre ordning på ekonomi och budget.
 
- Eventuellt skaffa ett eget boende, om jag hittar en liten och tillräckligt billig lya.
 
 
Detta tror jag kommer bli bättre jämfört med fjolåret:
 
- Hittills ser det mycket mer lovande ut på vikariefronten än häromåret, alltså att det ser ut som att jag kan få tillräckligt med skift och klara mig bättre ekonomiskt, förhoppningsvis nästan helt utan FPA-stöd (arbetslöshetsstöd). Nästa vecka kommer jag t.ex. jobba 5 skift, det är ju en full arbetsvecka!
 
- Jag är mycket mer klar i huvudet och ser möjligheter och lösningar istället för problem och hinder.
 
Dags att bli stark igen!
 
 
Mål och utmaningar i höst:
 
- Bli bättre på finska! Något under Australienresan fick mig att vakna till och inse att varför skulle jag inte kunna lära mig finska på konversationsnivå. Jag har kämpat med finskan nästan hela mitt liv och har antagligen fått trauman från finskalektionerna i skolan som gjort att jag inte förmått lära mig det sen heller. Men nu har jag anmält mig till en finskakurs och i kombination med den kommer jag även öva och förbättra min finska via jobbet. Jag har inte ens varit på första lektionen ännu och jag känner redan att det börjar gå bättre!
 
- Satsa på gymmet igen. Nu ska min kropp bli stark igen och min hållning ska bli bättre. För min del är det egentligen så enkelt att om jag tränar upp musklerna i hela min kropp så kommer en bra hållning liksom på köpet. Slutar jag träna en period så sjunker jag liksom ihop igen.
 
- Jag vill bli tryggare i vattnet och en säkrare simmare. Detta kräver att jag börjar besöka en simhall regelbundet. Om jag kommer få tid över till detta i höst återstår att se.
 
 
Hur ser du på hösten du har framför dig? Har du några mål, utmaningar eller planer?

Saker man får höra som (kvinnlig finländsk) backpacker

Allmänt, Andra resor / other destinations, Debatt och åsikter / backpacker, backpacking, kvinnliga äventyrare / Permalink / 5
Ni kanske minns när jag släppte nyheten om att jag blivit utsedd till ambassadör för Kvinnliga äventyrare? Då funderade jag lite kring varför kvinnliga äventyrare behövs, och om det finns de som anser att kvinnor kanske inte ska vara alltför äventyrliga utan hellre ägna sig åt andra saker. I det stora hela upplever jag att folk inte ser alltför negativt på äventyrliga kvinnor, ofta får man tvärtom en hel del uppmuntran. Att jag inte har barn och ännu är ganska ung inverkar säkert - vi kvinnliga äventyrare har diskuterat en del fördomar och jag kan konstatera att kommentarer som "du är ju inte helt ung längre" och "kan man verkligen vandra med såå små barn" är något som jag av förklarliga skäl ännu befriats från. Jag är i en ganska "bra" ålder för äventyr, bortsett från att det kan finnas de som anser att det kanske vore dags att börja fundera på att slå mig ner någonstans och skaffa familj, typ. Hur som helst, jag tänkte idag ta upp några fördomar och andra kommentarer som jag fått höra under tiden som ryggsäcksresenär.
 
- Vad modig du är som reser ensam!
Detta säger förstås ingen åt en man som reser ensam, utan detta har helt och hållet att göra med att jag är kvinna. Dessutom ser jag kanske liten och söt ut, så det kanske förstärker folks tankar om att jag inte riktigt är kapabel till att ta hand om mig själv och att jag kanske inte borde resa ensam.
 
- Backpackers flyr verkligheten och ansvar.
Det finns säkert backpackers som reser runt av den anledningen, jag har träffat ett antal som verkligen betett sig grisigt. Men väldigt många av oss är ute efter mer än vilda fester och verklighetsflykt. Det finns de som reser under en längre tid för att uppfylla mål - exempelvis stärka sitt självförtroende, få kulturella erfarenheter eller utmana rädslor. Stärka sig själv på olika plan för att kunna återgå till det "verkliga livet" igen som ett bättre jag. En kollega på en av mina vikarieplatser sa att jag ser så mycket piggare ut än ifjol och att hon nästan inte kände igen mig. Jag tror inte en sådan stor förändring hade kunnat äga rum på så kort tid utan min Australienresa. Jag känner mig nu klarare i huvudet, starkare och mer initiativrik på så många olika sätt. Att backpacka i Australien handlade för mig mer om att ta tag i mig själv, än att fly från något. Var försiktig med att se ner på ryggsäcksresenärer med andra ord.
 
- Oj, du är den första finländaren jag träffat!
Eventuellt kan jag vara finländare nummer två eller tre. Hur som helst, antingen reser finländare inte så mycket, eller så är vi bara så få till antalet att vi är ganska utspridda i världen och på så sätt syns och hörs vi inte så mycket. Åtminstone tycks det vara fallet i Australien. Jag träffade faktiskt flera finländare under min resa, men fortfarande försvinnande litet antal jämfört med många andra nationaliteter.
 
- Hur orkar du bära all den där packningen?
För det första, jag är inte så svag och klen som jag kanske ser ut som! För det andra kan man tänka till lite så att man inte bokar det där hostelet som ligger flera kilometer från busshållplatsen, utan försöka välja ett av dem som inte ryggen och axlar behöver lida så mycket av. För det tredje så har jag sett tjejer som kämpat mer med dragväskor än med ryggsäckar.
 
- Sen har vi den där vanliga föruppfattningen att alla finländare än finskspråkiga.
Ironiskt nog är det svårast att försöka förklara för en svensk att jag är finlandssvensk, svenska är mitt modersmål, och varför (får dra upp ungefär hela släkthistorien, samt Sveriges historia). Men även folk från andra länder tycker det låter konstigt (alternativt väldigt intressant) med den svenskspråkiga minoriteten i Finland. Trots att det finns flera världskända exempel på flerspråkiga länder, t.ex. Kanada och Schweiz. För en av svenskarna tändes dock en lampa när jag frågade om han vet varför Västerbotten heter just så - och jag fick berätta för honom att det är för att Österbotten finns i Finland, vilket till stor del är ett svenskspråkigt landskap. Nej, jag bryter inte på finska!
 
Bestiga berg, bo i tält och leva ur en ryggsäck versus familjeliv, villa, volvo och vovve? Vad är det som säger att det ena är mera rätt än det andra? Eller att inte bådadera kan få plats i ens liv? Det ena uteslutar faktiskt inte det andra, om man inte vill. PS. Ryggsäcken på bilden är naturligtvis bara en liten dagsryggsäck.
 
PS igen. Nu har även Kvinnliga äventyrare podcast startat igång! Där kommer de behandla olika sorts ämnen vad gäller äventyr och speciellt friluftsliv. En hel del fördomar kommer naturligtvis behandlas, så denna pod ska jag själv följa för att få lite mer insikter. Om jag klarar av att hålla mig ska jag dock spara mig till något nattskift, fast det finns smått att göra även på natten så blir det ändå alltid strötid över där det helt enkelt gäller att hitta sätt att hålla sig vaken de sista timmarna.
 
Vad brukar du få höra när du backpackar, eller gör något annat äventyrligt?
Till början