Marias Memoarer - resor, foto, livet

Ni kanske minns när jag släppte nyheten om att jag blivit utsedd till ambassadör för Kvinnliga äventyrare? Då funderade jag lite kring varför kvinnliga äventyrare behövs, och om det finns de som anser att kvinnor kanske inte ska vara alltför äventyrliga utan hellre ägna sig åt andra saker. I det stora hela upplever jag att folk inte ser alltför negativt på äventyrliga kvinnor, ofta får man tvärtom en hel del uppmuntran. Att jag inte har barn och ännu är ganska ung inverkar säkert - vi kvinnliga äventyrare har diskuterat en del fördomar och jag kan konstatera att kommentarer som "du är ju inte helt ung längre" och "kan man verkligen vandra med såå små barn" är något som jag av förklarliga skäl ännu befriats från. Jag är i en ganska "bra" ålder för äventyr, bortsett från att det kan finnas de som anser att det kanske vore dags att börja fundera på att slå mig ner någonstans och skaffa familj, typ. Hur som helst, jag tänkte idag ta upp några fördomar och andra kommentarer som jag fått höra under tiden som ryggsäcksresenär.

 

 

Det finns säkert backpackers som reser runt av den anledningen, jag har träffat ett antal som verkligen betett sig grisigt. Men väldigt många av oss är ute efter mer än vilda fester och verklighetsflykt. Det finns de som reser under en längre tid för att uppfylla mål - exempelvis stärka sitt självförtroende, få kulturella erfarenheter eller utmana rädslor. Stärka sig själv på olika plan för att kunna återgå till det "verkliga livet" igen som ett bättre jag. En kollega på en av mina vikarieplatser sa att jag ser så mycket piggare ut än ifjol och att hon nästan inte kände igen mig. Jag tror inte en sådan stor förändring hade kunnat äga rum på så kort tid utan min Australienresa. Jag känner mig nu klarare i huvudet, starkare och mer initiativrik på så många olika sätt. Att backpacka i Australien handlade för mig mer om att ta tag i mig själv, än att fly från något. Var försiktig med att se ner på ryggsäcksresenärer med andra ord.

 

Eventuellt kan jag vara finländare nummer två eller tre. Hur som helst, antingen reser finländare inte så mycket, eller så är vi bara så få till antalet att vi är ganska utspridda i världen och på så sätt syns och hörs vi inte så mycket. Åtminstone tycks det vara fallet i Australien. Jag träffade faktiskt flera finländare under min resa, men fortfarande försvinnande litet antal jämfört med många andra nationaliteter.

 

För det första, jag är inte så svag och klen som jag kanske ser ut som! För det andra kan man tänka till lite så att man inte bokar det där hostelet som ligger flera kilometer från busshållplatsen, utan försöka välja ett av dem som inte ryggen och axlar behöver lida så mycket av. För det tredje så har jag sett tjejer som kämpat mer med dragväskor än med ryggsäckar.

 

Ironiskt nog är det svårast att försöka förklara för en svensk att jag är finlandssvensk, svenska är mitt modersmål, och varför (får dra upp ungefär hela släkthistorien, samt Sveriges historia). Men även folk från andra länder tycker det låter konstigt (alternativt väldigt intressant) med den svenskspråkiga minoriteten i Finland. Trots att det finns flera världskända exempel på flerspråkiga länder, t.ex. Kanada och Schweiz. För en av svenskarna tändes dock en lampa när jag frågade om han vet varför Västerbotten heter just så - och jag fick berätta för honom att det är för att Österbotten finns i Finland, vilket till stor del är ett svenskspråkigt landskap. Nej, jag bryter inte på finska!

 

 

PS igen. Nu har även Kvinnliga äventyrare podcast startat igång! Där kommer de behandla olika sorts ämnen vad gäller äventyr och speciellt friluftsliv. En hel del fördomar kommer naturligtvis behandlas, så denna pod ska jag själv följa för att få lite mer insikter. Om jag klarar av att hålla mig ska jag dock spara mig till något nattskift, fast det finns smått att göra även på natten så blir det ändå alltid strötid över där det helt enkelt gäller att hitta sätt att hålla sig vaken de sista timmarna.